I en ledare i GP 21/1 går Karin Pihl till attack mot förslaget från de rödgrönrosa partierna i MP, Fi och V att Göteborgs skolor ska införa feministiskt anti-våldsarbete, exempelvis metoden MVP (Mentorer i Våldsprevention). Hon reagerar på att det ingår genusperspektiv och skriver: “Det pojkarna behöver är inte mer teoretiserande. Snarare konkreta förebilder.”
MVP är en konkret metod där elever tränar på scenarios som kan uppstå i skolan - kränkningar i korridoren där nedsättande könsord flyger fritt, eller hur de ska kunna sätta gränsen när “skojbråk” övergår till något värre. Det är långt ifrån teoribygge, utan istället just praktiska verktyg som ges till både pojkar och flickor att förebygga våldsamma situationer. Både skolans #metoo och larmrapporter om våld i Göteborgs skolor visar på problemet.
MVP är grundligt studerat, både internationellt och i Sverige. Att det är viktigt med genustänk i anti-våldsarbete i skolan är självklart, det går inte att arbeta mot våld om man blundar för kön. Redan 2009 rekommenderade WHO att skolprogram mot våld ska utgå från genusperspektiv. En aktuell svensk kunskapsöversikt (Franzén&Gottzén 2020) visar också att genusansats är centralt i effektiva program världen över.
Vi hoppar över att kommentera Pihls egna slutsatser om att MVP på något sätt skulle vara länkat till att pojkar inte skulle få leka med bilar eller att män inte ska spela padeltennis. Men vikten av bra förebilder för unga pojkar instämmer vi i, det är vad MVP till stor del handlar om. Att lyfta fram konkreta förebilder är centralt, speciellt då i närmiljön, eftersom dessa förebilder påverkar eleverna mer. En av hörnstenarna i MVP är att mentorerna blir konkreta förebilder som visar andra vägar än våld.
Svaret på det våld vi ser i skolorna idag är inte att blunda för verkligheten. Vi ska istället ge pojkar möjlighet att utvecklas in i olika positiva och moderna mansroller, utan våld. Vårt förslag är en del av det.
Karin Pleijel (MP) kommunalråd
Teysir Subhi (Fi) fullmäktigeledamot
Jenny Broman (V) kommunalråd
Karin Pihl svarar:
Min text handlar dels om MVP, dels om normkritik generellt. Vi börjar med MVP, den modell som förespråkas och säljs in till skolorna av organisationen MÄN.
Som jag skrev kan ambitionen mycket väl vara bra, men hur fungerar det i praktiken? Enligt Skolverkets analys, som tittat på hur metoden använts i Sverige, finns svagt stöd för att MVP kan ge positiva resultat. I vissa fall har MVP visat sig ha motsatt effekt. Metoden kan ge en ”... ökad tolerans för vissa former av våld och minskad benägenhet att ingripa vid sexuellt våld”, skriver myndigheten.
Dessutom har man endast kunnat se svagt positiva effekter bland elever med svensk eller nordisk bakgrund, vilket exkluderar många skolelever.
Skolverket uppmanar därför till att ”iaktta försiktighet” när man tillämpar MVP i svenska skolor. Det verkar rimligt om det nu är så att metoden kan minska elevernas vilja att ingripa vid exempelvis sexuella trakasserier.
Vad gäller den andra biten om normkritik: Jag har inga problem alls med att analysera fenomen utifrån ett jämställdpetsperspektiv. Problemet med många moderna genusperspektiv, om än inte alla, är att man ofta utgår från förutfattade meningar, utan att fundera tillräckligt mycket på vad man konkret vill uppnå och hur. Skolinspektionen har exempelvis riktat kritik mot att för många förskolor i Sverige inte aktivt ingriper i barnens fria lek, eftersom de är ålagda att göra det. Men varför?
Hur detta skulle kunna bidra till att minska risken för våldsbrott mot kvinnor är det ingen som riktigt kan förklara, utan att hamna i mycket abstrakta resonemang som saknar god evidens.