Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

Bild: Ernst Henry Photography

Adam Cwejman: Självhat är inget bra samhällssystem

Den västerländska demokratin anklagas jämt och ständigt för att vara ojämlik, rasistisk och genomkorrupt. Något mer jämlikt, tolerant och fungerande samhälle har världen dock inte skådat.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Hur kan USA:s samhällssystem vara eftersträvansvärt när det finns hemlösa i landet? Varför kallar sig Västtyskland demokratiskt som tillåter ekonomisk ojämlikhet? Så kunde det ofta låta under kalla krigets politiska debatter.

Från östblocket fanns det ett intresse av att understödja de röster i väst som mest intensivt underminerade tilltron till det västerländska demokratiska systemet. Ju mer tvivel, ju bättre. I en kamp mellan två diametralt motsatta sätt att organisera samhället räckte det inte att framhålla det egna systemets fördelar. I östblockets fall var det dessutom svårt att göra det. Så uppmärksamheten riktades åt det andra hållet.

Östblocket hade klara motiv med sin propaganda: De tillät inte kritik av det egna systemet och dess brister. I stället för diskussioner om reformer som regimerna ändå inte kunde acceptera vände de uppmärksamheten mot de länder där öppen samhällsdebatt faktiskt var tillåten. De utnyttjade det som både var demokratins förutsättning och dess akilleshäl– öppen debatt och självkritik.

Den här taktiken försvann inte med östblockets fall. Den har bara ändrat skepnad. I relationen mellan demokrati och diktatur pågår den ständigt. Förvånansvärt lite av innehållet har egentligen förändrats.

I en omfattande rapport från 2018 om ryska påverkansoperationer konstaterades att en stor andel av det spridda innehållet handlade om att piska upp rasmotsättningar i andra länder, framförallt i USA. Materialet riktades ofta till de som gärna ville bli bekräftade i uppfattningen att rasism är en dominerande kraft i samhället. Det handlade om innehåll som spelade upp rasistiska dåd samt drev tesen att västdemokratier slits isär av raskravaller och skadegörelse.

Bilden som målas upp är att Västvärlden aldrig gjort upp med slaveriet, kolonialismen, rasdiskrimineringen eller åsidosättande av minoriteter. Det andra narrativet är att väst är svagt, riktningslöst och korrumperat av velande politiker.

Dessa två berättelser låter väldigt olika. Men de förenas i sin kritik av det västerländska samhällets grundvalar; demokrati, frihet, rättvisa, marknadsekonomi och likhet inför lagen. De betraktar den västerländska demokratin som förljugen, korrupt och i händerna på en liten elit. Må den eliten sedan vara kosmopolitiska judar, kapitalister eller det vita privilegiet.

Inget samhälle är förskonat från rasism eller diskriminering. Och ingen demokratisk stat med fria marknader är heller undantagen från fattigdom och ojämlikhet. Men proportioner i beskrivningarna spelar roll. Och det är i kalibreringen av dessa proportioner som auktoritära stater gärna hjälper de som vill förvirra och överdriva.

Ryssland och Kina vinner inget på att erkänna att rasism och förtryck av minoriteter förekommer i deras länder. De friserar historien och sorterar bort misstagen. Demokratiska och öppna rättsstater uppmanar däremot till självrannsakan och stegvis förbättring.

Men denna nödvändiga öppenhet för självkritik och självrannsakan missbrukas ofta. Det skedde under kalla kriget och det sker idag. Oftast äger det rum helt utan yttre påverkan. Det finns alltid gott om rörelser och personer som utnyttjar det demokratiska systemets rättigheter för att underminera desamma.

De som oftast kritiserar västvärldens fundament hårdast har däremot aldrig något rimligt alternativ. Vad kan de erbjuda? Radikal etnonationalism eller evigt självspäkande identitetspolitik? Deras kritik gör inte våra samhällen mer sammanhållna eller progressiva. I regel lyckas de bara göra precis vad auktoritära regimer alltid verkat för: Skapa tvivel och splittring.

Inget samhällssystem i mänsklighetens historia har varit rikare, mer rättvist och mindre korrupt. Och inget politiskt system har lika framgångsrikt lyckats jämka olika kollektiva intressen lika smidigt som den västerländska demokratin. Det är förstås inte perfekt. Men vilket system är det? Trots detta får man ibland intrycket av debatten att vi lever i den sämsta av världar, marinerade i rasism och förtryck.

Östblocket hade mer resurser under kalla kriget att lägga på propagandakriget än vad deras efterföljare har idag. Men idag kostar det mindre att få mer effekt. Sociala medier har en multiplicerande effekt som saknades ett halvt sekel tidigare. Metoderna som underminerar den västerländska demokratin ha därmed blivit mer raffinerade.

Frågan är om det psykologiska försvaret håller jämna steg med angreppen? Den nödvändiga kritiska debatten räcker inte som demokratisk överlevnadsprincip. I lika stor utsträckning behövs en förståelse för vad som gör vårt samhällssystem till det bästa möjliga givet alternativen.