Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Europas ställning i världen utmanas. Bild: Vegard, Grøtt
Europas ställning i världen utmanas. Bild: Vegard, Grøtt

Håkan Boström: Ser vi ett pånyttfött Europa efter krisen?

Uppgivenhet kan ibland vara tröstande. Men i politiken leder passivitet till att man förlorar initiativet till någon annan. Coronakrisen kommer göra det ännu mer angeläget för Europa att hitta sin väg framåt.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Göteborgs stadsteater har på sin hemsida återpublicerat ett nyligen skrivet brev från den upphöjde franske författaren Michel Houellebecq. Det är en dyster, blasé eller tröstande läsning, beroende på hur man är lagd. Coronkrisen kommer inte ändra något i grunden, möjligen göra samtiden ännu lite svårare att stå ut i, menar Houllebecq.

Författaren menar att viruset främst stärker och belyser trender som fanns där redan innan. Social distansiering, förfrämligande, allt färre verkliga möten i vardagen i och med digitaliseringen. Vi betalar, umgås och roar oss framför datorn. Döden blir än mer klinisk när vi inte ens får besöka de döende i livets slutskede. Värderingen av gamla människors liv har visat sig just så låg som den i praktiken var redan innan krisen – trots alla nötta fraser om ”alla människors lika värde”.

Houllebecq konstaterar också att Europas relativa nedgång nu får sig en extra skjuts. Men inte heller det är något nytt. Coronaviruset är som ett skadedjur i naturen som bara skyndar på en ödesbunden nedgång, eller med andra ord den ständiga kampen för överlevnad i stort som smått.

Möjligen säger denna uppgivenhet mer om en enskild fransk författare och hans, visserligen stora, publik. Men den fångar också en stämning hos tänkare i Europa. Kriserna har avlöst varandra under 2000-talet. Kontinenten har visserligen hankat sig fram, men med ett allt sämre självförtroende, och med ledare som reagerar snarare än agerar.

Ekonomiskt riskerar coronakrisen att slita hårt på det redan sargade samarbetet. Italiens ekonomi gick på kryckor redan tidigare. Nu är landet i behov av akut hjälp. Viljan att pytsa in pengar är av naturliga skäl begränsad i övriga Europa. Italien är nämligen inte ensamt om att ha problem. Att forcera fram överstötlighet är riskfyllt. Den tyska författningsdomstolen slog för någon vecka sedan fast att det kan vara olagligt att för den europeiska centralbanken att köpa italienska statsobligationer, i praktiken ett sätt att dela på riskerna. Krisen har, åtminstone hittills inte stärkt EU-samarbetet, snarare tvärt om. Det knakar ordentligt i fogarna.

Även andra internationella trender ser ut att stärkas. Flyktingströmmarna och den ekonomiska migrationen väntas öka som följd av krisen. USA har växlat upp sin protektionism och chauvinistiska retorik ännu ett snäpp. Det auktoritära Kina ser ut att stärka sin relativa position gentemot resten av världen. Kinesiska bolag kan nu gå ut och handla upp lågt prissatta verksamheter utanför landets gränser. Pekings makt ökar för varje dag under Coronakrisen.

Politik, ekonomi, kultur och tanke hänger ihop. Världens självförtroende finns idag i Östasien. Europa är långt ifrån fattigt. Tvärtom. Men det saknar en inriktning, en viljeinriktning eller tändande gnista. Det finns knappast en ideologisk vision som pekar framåt. Försöken att bygga en gemensam europeisk identitet utifrån byråkratiska direktiv i Bryssel framstår som futila och ofta kontraproduktiva. Europas styrka ligger i de ingående nationalstaterna med dess starka identiteter. Men de måste vilja samarbeta.

Européerna kommer inte att behöva leva i materiell nöd, inte heller efter krisen. Men mycket talar för att motsättningarna och missnöjet kommer öka när den tillfälliga uppslutningen kring sittande regeringar övergår i att sopa upp mer eller mindre skadade ekonomier och stå emot ett pånyttfött migrationstryck.

Då duger inte uppgivenhet. Inte heller att köra på som tidigare. Medborgarna kommer efterfråga en färdriktning. Den svåra utmaningen blir att förena folklig förankring med en global strategi för hur Europa ska kunna stå starkt i en mer splittrad och polariserad värld. Här behövs en europeisk pånyttfödelse. Frågan är vilka former den tar sig. Det nuvarande tomrummet väntar på både initiativ och ledarskap.