Separatism är att låsa in sig själv

Rasseparatism är en förarglig självuppfyllande profetia.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

ANNONS
|

Två armar, en svart och en vit, sträcks ut från två angränsande fängelseceller. De sträcker sig mot en schackbräda som placerats på en papperspall i korridoren. Åtskilda av sina celler, övervinner två fångar hindren för socialt umgänge. Deras hudfärg verkar inte bekomma dem.

Bilden som gestaltar detta samspel är tagen av den ungersk-amerikanska fotografen Cornell Capa, och är symboliskt vacker. 44 år senare symboliserar den samtida Sverige, men tyvärr på ett radikalt annorlunda sätt.

Fångarna på Capas bild är åtskilda av en yttre tvingande kraft; lagen. Vår tids åtskildhet sker frivilligt och heter separatism. Oset av den identitetspolitiska soppan som bränts fast på det politiska kärlets botten går dock många obemärkt förbi. Separatism hyllas idag som en lämplig åtgärd för de problem unga utrikesfödda upplever i vardagen.

ANNONS

Många hänvisar till tjejmiddagar eller grabbiga whiskyresor, och menar att separatism förekommer överallt. Det man då missar, och det är smått pinsamt att påpeka det uppenbara, är avsaknaden av politiska anspråk i de arrangemangen. Tjejmiddagar riktar inte några anklagelser mot majoritetssamhället, och killresor skuldbelägger inte det för sina problem. De är helt enkelt inte politiska organiseringsformer, utan enkom sociala umgängesformer.

Den separatism vi ser idag, den som så förkastligt politiserar etnicitet och hudfärg, är ideologiproducerande. Den har i likhet med andra ideologier en verklighetsbeskrivning, i dess fall att livet är radikalt annorlunda för icke-vita i Sverige. Den har ett mål, att politisera ras och etnicitet för att genomdriva politiska krav. Och den har en vision, om än svårtolkad, att aktualisera hudfärg som en avgörande politisk faktor.

Det ter sig ironiskt att de som frivilligt stänger in sig i separata rum, där de inget annat förmår än att förstärka varandras upplevelser och reducera sig själva till sina pigment, klagar på att majoritetssamhället utesluter de. De rasifierade, samlade i icke-vita rum i tron att vita rasifierat dem, märker inte att de själva bidrar till sitt utanförskap. Rasseparatism är en förarglig självuppfyllande profetia.

Vi bor i ett land med en hög rättslig och institutionell integration; våra diskrimineringslagar, bland de starkaste i världen, dikterar vår likhet inför lagen och våra institutioner. Självklart förekommer diskriminering, men vi har färre åtskiljande cellväggar och kan således spela det sociala schacket utan större dramatik – om vi vill.

ANNONS

Den kulturella integrationen, den som bygger på identifikation och delaktighet, är å andra sidan oerhört dysfunktionell. Och dess tillstånd hjälps inte av importerade segregerande tankemoduler. Det må anses förargligt, men blott yttre attribut som hudfärg gör inte en vred mörkhyad man i Sverige till rikets Malcolm X.

Vår verklighet är en annan. Dagens separatism låser in människor i celler där ingen sund väg ut kan hittas. Inte ens armar kan sträckas ut för ett parti schack med någon som till det yttre är annorlunda än en själv.

ANNONS