Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bild: Ernst Henry Photography

Håkan Boström: SD-skandal med dubbla måttstockar

Att särbehandla SD i fördelningen av politiska uppdrag strider inte bara mot många väljarnas rättskänsla. Det är direkt kontraproduktivt.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

SD-topp i Stockholm tar ut dubbla löner, basunerade Aftonbladet ut i början av veckan (28/1). I stort sett alla medier hakade på, inklusive SVT och SR. Sverigedemokraternas gruppledare i Stockholms stadshus, Peter Wallmark, har anställt sig själv som politisk sekreterare. Utöver arvodet som gruppledare på halvtid, på drygt 40 000 kronor, tar han även ut lön som politisk sekreterare. Totalt tjänar han därmed ca 80 000 kronor i månaden.

Girigt? Möjligen. Men det är faktiskt svårt att se skandalen här. Upplägget har godkänts av det egna partiet, som ju förfogar över pengarna. Självfallet är det intressant för väljarna att veta hur mycket deras företrädare tjänar. Men i sammanhanget är det ju också intressant att veta att de övriga partiernas gruppledare i Stockholms stadshus tjänar mer än Wallmark (F! undantaget), också på skattebetalarnas bekostnad. Sverigedemokraterna har inte fått någon borgarrådspost (borgarrådet kan vara gruppledare), trots att en proportionell fördelning av oppositionsborgarråden skulle ha gett dem en.

Det kan jämföras med Göteborg. Där samtliga medlemmar av kommunstyrelsen är kommunalråd (vilket motsvarar borgarråd). Fördelningen av kommunalråd i Göteborg avspeglar i stort sett mandatfördelningen i valet. I Stockholm gör den inte det på motsvarande sätt. Socialdemokraterna där har nämligen kapat åt sig det oppositionsborgarråd som SD skulle ha haft om det funnits någon känsla för ”fair play”.

Nu är det visserligen inte stipulerat i kommunallagen hur borgarrådsposter ska fördelas. Praxis i Stockholm är att oppositionen delar på fem borgarrådsposter (hälften så många som majoriteten har). Men själva fördelningen av borgarråden mellan oppositionspartierna har man helt enkelt gjort upp om bakom ryggen på SD.

Om SD sedan för att kompensera detta använder egna resurser för att kompensera sin gruppledare torde vara upp till dem.

Varför skriver jag om detta? För att hyckleriet när socialdemokraten och borgarrådet Karin Wanngård (samma person som snuvat SD på deras oppositionsborgarråd) kallar Wallmarks agerande för ”fruktansvärt” och ett ”trixande för att få ut mer i lönekuvertet” (SR 29/1) är öronbedövande. För att Aftonbladet bedriver en ohederlig journalistik när man utelämnar väsentliga bakgrundsfakta. Till råga på allt skrev Dagens Nyheter om detta redan i november (13/11) så det är inte ens nytt.

Även om just detta upplägg är ovanligt så är det inte ovanligt att politiker har flera sidouppdrag. Det är inte heller någon hemlighet att riksdagens ledamotsstöd används till annat än det är tänkt för av partierna, för att inte tala om förhållandena i EU-parlamentet.

Visst har Sverigedemokraterna ett problem med lycksökare, då de kan ha svårt att rekrytera mer professionella representanter på grund av partiets stigma. Men att SD, som i fallet Stockholms stad, först särbehandlas och sedan hängs ut i pressen bekräftar förstås bara bilden av partiet som orättvist hunsat av ett samlat etablissemang. Dessa dubbla måttstockar är en av de främsta anledningarna till att partiet växt i opinionen. Utanför huvudstaden har SD:s politiska motståndare börjat inse det. Men i Stockholm regerar arrogansen ostört.