Det gick ett skri av fasa genom vänstern och delar av borgerligheten när Anna Kinberg Batra meddelade att den drygt sex år långa isoleringen nu var över och att Moderaterna ska börja prata med Sverigedemokraterna.
Jag hör till dem som välkomnade omsvängningen. De enda som tjänar på isoleringen är SD. De behöver aldrig smutsa ner sig med realpolitik, aldrig kompromissa och ytterst sällan svara på frågor om sakpolitik. Därtill är det tveksamt ur demokratisk synpunkt att isolera ett parti och låta en regering regera utan att ha majoritet i riksdagen för huvuddragen i sin politik. Det är mina huvudsakliga skäl.
Är jag naiv? Bidrar mina åsiktsfränder och jag till en framtid präglad av främlingsfientlighet och av ett mer auktoritärt politiskt klimat?
Svaret beror av hur man ser på SD: Är det ett parti med ett knippe åsikter, precis som alla övriga partier – eller är det en smitta? Kan man resonera med sverigedemokrater, kan man få företrädarna att modifiera sin politik och retorik, kan SD ibland ha vettiga åsikter, kan man inleda förhandlingar med dem men ibland inse att det är lönlöst – eller blir den politiker som försöker förhandla med en sverigedemokrat själv sverigedemokratisk?
Härom dagen uppmärksammades jag på SD:s rika flora av homofobiska uttalanden och deras konservativa HBT-politik. Jag påmindes om att många homosexuella känner oro inför vad Sverigedemokraternas framfart kommer att innebära för dem.
Låt mig då kort berätta om Danmark. Där har Dansk Folkeparti ingått i regeringsunderlaget flera gånger sedan 2001 och är i dag ett 20-procentsparti. Deras syn på HBT-frågor liknar SD:s. Partiet vill inte tillåta homosexuella att vare sig adoptera eller insemineras. DF-politiker har uttryckt sig nedvärderande om homosexuella och raljerande om den allvarliga situationen i Ryssland. Det enda förtryck partiet intresserar sig för är det som förekommer i muslimska länder. Precis som SD.
Trots dethar dansk politik på detta område inte blivit mer restriktiv under 2000-talet. Tvärtom, sedan 2010 har homosexuella par rätt att prövas som adoptivföräldrar. Och just Danmark har ofta varit det självklara valet för både lesbiska par och ensamstående kvinnor som velat insemineras men av olika skäl stött på hinder i Sverige. På initiativ från den socialdemokratiskt ledda regeringen röstade en stor majoritet av Folketinget 2012 för en könsneutral äktenskapslag.
Poängen är att samtliga partier själva bestämmer vilken politik de vill driva, själva avgör vilka ståndpunkter man kan kompromissa om, själva beslutar vilka hållningar som inte får naggas i kanten. Tänk om man framöver kunde få lyssna till riktiga debatter, om riktiga frågor och verkliga åsiktsskillnader, debatter där SD bemöts i sak.
Demokratin är ett åsiktstorg, inte en smittskyddsklinik.
