Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den tidigare kristdemokraten, Charlie Weimers, övergång till SD kan sägas symbolisera partiets närmande till den traditionella borgerligheten. Bild: Janerik Henriksson/TT

SD ömsar skinn i EU-politiken

SD sätter fortfarande nationalstaten främst, men partiet har lagt Swexit på hyllan och närmar sig en mer traditionell högerposition i Europapolitiken.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Sverigedemokraterna är sedan några år inne i en omvandlingsfas som bäst kan beskrivas som att partiet sakta men säkert förborgerligas. Tydligast märks det i den ekonomiska politiken. Partiet var till exempel med och drev igenom den nu gällande M-Kd-riksdagsbudgeten i höstas. Men processen är också tydlig i Europapolitiken. Inte minst genom att SD lagt kravet på EU-utträde på is.

Partiets nuvarande EU-parlamentsledamöter som bägge ställer upp för omval: listettan Peter Lundgren och Kristina Winberg, som petats ned till fjärde plats, svarar båda att de varken ser sig som höger eller vänster i SVT:s valkompass. De två nyrekryteringarna däremot: andranamnet Jessica Stegrud, med bakgrund i energisektorn, och tredjenamnet, den tidigare kristdemokraten Charlie Weimers, placerar bägge sig själva till höger. Weimers till och med klart till höger. Det är ganska symptomatiskt att när Peter Lundgren anger Jimmie Åkesson som sin politiska förebild så väljer Charlie Weimers den amerikanske presidenten Ronald Reagan.

Charlie Weimers engagerade sig redan som kristdemokrat (han jobbade fram till riksdagsvalet för Lars Adaktusson i EU-parlamentet) för de kristna minoriteterna i Mellanöstern. Han är också profilerad som en skarp kritiker av islamism, skälet till att han bytte parti, och förespråkar ett svenskt medlemskap i NATO.

Lundgren är gammal lastbilschaffis och har framförallt jobbat med frågor kring åkerinäringen och låglönekonkurrensen från östeuropeiska förare. Han kan sägas representera arbetarhögern inom SD. I en intervju i DN tar han tydligt avstånd från att samarbeta med ryssvänliga partier, såsom franska Nationell Samling (tidigare Nationella Fronten), i EU-parlamentet (19/3).

Den enda som riktigt tydligt representerar ”det gamla SD” är Kristina Winberg som följdriktigt nämner Ungerns auktoritäre premiärminister Viktor Orban som sin politiska förebild i SVT:s enkät. Att Winberg, trots att hon står fyra på listan, är affischnamnet på den invandringskritiska sajten Samnytt (tidigare Avpixlat) är knappast en slump.

I valplattformen är dock den tilltänkta publiken en annan. SD betonar flera gånger att man är ett frihandelsvänligt parti och vill se fler frihandelsavtal. Partiet är också starkt kritisk mot ökad överstatlighet, inte minst gällande den så kallade ”sociala pelaren”: att EU ska kunna reglera socialförsäkringar – såsom att Bryssel nu kräver att alla medlemsländer inför pappamånader i föräldraförsäkringen. SD motsätter sig också unionens vilja att reglera arbetsmarknaden, vilket enligt partiet hotar den svenska modellen. Här ligger SD mycket nära KD och M. Partiet vill även avveckla EU:s strukturfonder, det vill säga stödet till unionens fattigare medlemmar. Partiet menar att de snedvrider konkurrensen och göder korruption i mottagarländerna.

En annan profilfråga för SD är att minska den svenska EU-avgiften med en tredjedel. Partiet är skarpt kritiskt till EU-kommissionens förslag att öka Sveriges inbetalningar från 40 miljarder till 55 miljarder kronor per år.

SD betonar vikten av ökad transparens och tydliga regler för vad EU får göra. I kontrast till den nationella politiken där partiet befinner sig närmare klassisk socialdemokrati i synen på maktutövning låter SD nästan som klassiska liberaler i en del Europafrågor. Partiet trycker på vikten av maktdelning och begränsningar. För Liberalerna är det som bekant tvärtom. Några drömmar om ett starkt högerauktoritär, övernationellt Europa återfinns i vart fall inte i SD:s valplattform.

SD vill att EU ska lägga tyngdpunkten främst på miljö och brottslighet och partiet vill begränsa den fria rörligheter för medborgare ”som inte sköter sig”, vilket även verkar kunna innebära att hela länder ska kunna suspenderas från denna rättighet.

Det finns definitivt inslag av att vilja äta kakan och ha den kvar i SD:s EU-program. Tydligast är ändå att SD rört sig mot en mer traditionell högerposition. Givetvis beror det på att SD framförallt vill koncentrera makten till nationalstaten. Men det beror även på att EU i allt högre grad blivit ett politiskt, och inte bara ekonomiskt, projekt. Ett progressivt teknokratiskt projekt om man så vill.

Märkbart är också att SD oblygt anpassar sig till sin nya väljarbas, med ett större inslag av mer röststarka klassiska högerväljare. Om det är ren opportunism eller uppriktig pragmatism återstår att se. Klart är att partiet gjort en omsvängning i sin Europapolitik.