Under ett av mina inhopp som lärare i Svenska för invandrare (SFI) får eleverna diskutera en Metro-insändare skriven av en ensamkommande tonårskille som känner att han har svårt att träffa svenska vänner. Känner de igen sig? Nästan alla tjugofem elever nickar. De flesta beskriver sitt bostadsområde som segregerat. Endast tre har en vän de pratar svenska med. Vi pratar om integration. Är det viktigt? Enhälligt ja.
Vad kan de göra för att skapa integration? Så gott som alla betonar vikten av att lära sig språket. Utan det är det nästan omöjligt att skapa goda möten och relationer. Samtidigt måste man våga prata svenska även om man säger fel.
När det talas om integration ligger fokus nästan alltid på hur den som har invandrat ska anpassa sig till oss. Självklart måste det finnas krav på respekt för våra grundläggande demokratiska värderingar. Vi kan aldrig acceptera hederskultur, våld eller när människor begränsar andras rätt att välja hur de vill leva.
Men vi som har bott i Sverige sedan barnsben har också ett ansvar. Integration måste komma från två håll. I en liberal demokrati gäller friheten för alla. Den som har invandrat till Sverige kommer knappast känna sig mer delaktig i sitt nya land om hen inte får hissa sitt ursprungslands flagga eller ha samma möjlighet som andra att hyra bostad på Blocket eller bli vald till Lucia.
Missnöje med hur migrationspolitiken har hanterats blandas med ren rasism när det riktas mot enskilda individer. Värst är det när barn drabbas. GP rapporterade i måndags (17/7) hur småbarn i fotbollslag ute i Göteborgs invandrartäta delar blir kallade grovt rasistiska tillmälen som ”jävla negerungar” och vid bortamatcher får sin ålder ifrågasatta. Av andra fotbollslags föräldrar.
Varje människa har rätt att bli betraktad som en egen person och inte som sin (invandrar)bakgrund. Därför blir det lätt att ta sig för pannan när identitetsvänstern vill särbehandla och kategorisera människor utifrån deras bakgrund. Men kritiken mot vänstern blir till hyckleri om man själv har svårt att erkänna att personer med utländsk bakgrund också kan vara svenskar. Allt för många dömer ut människor som icke-svenskar med en enda blick, vilket visar på att de fortfarande lever i någon slags 1950-talsdunkel uppfattning om vem som kan vara svensk.
De flesta av oss har tack och lov inget intresse av att spä på rasism och göda splittringar i samhället, utan vill tvärtom möta människor oaktat deras bakgrund. Men vi människor är vana vid att söka oss till dem som verkar likna oss själva. Jag hörde för ett tag sedan en person säga att hon uppfattar människor som mer intelligenta om de pratar engelska än när de pratar svenska med brytning. Att inte förväxla en språkbrytning med brist på kunskaper, utan att leta efter beröringspunkter med den personen kan för många vara en början att bli mer inkluderande.
Jag vänder också på frågan till SFI-eleverna och undrar vad svenskar kan göra för att skapa integration. De flesta tycker att svenskar är artiga och hjälpsamma, men att det är svårt att få djupare kontakt. En tillägger att det helt enkelt vore trevligt att bli hembjuden på en kopp kaffe någon gång.
