Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Bild: Ernst Henry Photography

Ulrica Schenström: Schenström: Alliansen behövs fortfarande!

Tiden efter den borgerliga regeringen 1991-1994 var inte några framgångsrika år för borgerligheten. Det var år av söndring och det var år av misstänksamhet. Låt oss nu hoppas att såren inte är allt för djupa så vi riskerar att återgå till tiden före 2004, skriver kolumnist Ulrica Schenström.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.


”Nu skickas Svarte Petter mellan de borgerliga partiledarna. Ingen vill ha skulden för Alliansens haveri. Den som pekas ut riskerar att tappa många väljare. Men det viktigaste skälet till att samarbetet är på väg att gå under är inte någon partiledare utan det nya politiska landskapet”, skriver Ewa Stenberg i Dagens Nyheter i en kommentar dagen före den historiska statsministervoteringen om Ulf Kristersson, eller ska vi se det som dagen före Alliansens uppbrott?

Jag som var med i Högfors de där augustidagarna 2004 har svåra dagar just nu. Det gör nästan ont. Det är väldigt känslomässigt och det känns både så otroligt och onödigt. Jag tror heller ingen går utan skuld för problemen vi nu ser. Historisk sett så var Alliansens fyra partier som alla var lika ansvariga för att bygga, ansvara och fördjupa alliansen. 

Borgerligheten hade, innan 2004, aldrig någonsin kommit samman före ett val och processen var inte smärtfri för något parti. Men det var nödvändigt – socialdemokraterna använde sig konstant av borglighetens oförmåga att samla sig. Denna situation ledde till att socialdemokratin kunde sitta och regera landet i 65 av 74 år. Detta var det vi försökte att vända och ändra på.

Det finns många faktorer som spelade in i Allianssegern 2006. Den viktigaste var nog att borgerligheten samlade sig och presenterade ett gemensamt regeringsunderlag. Mötet i Bankeryd – där ett gemensamt, finansierat och förhandlat budgetförslag presenterades är idag historiskt. Då var det innehållet vi bråkade om – innan ett val - inte formen.

Jag minns när en av partiledarna, mitt under en principiellt viktig budgetförhandling, ville åka hem – och lämna förhandlingarna. Som tur var stod hela den samlade mediekåren utanför och sände live. Partiledaren lugnade ned sig efter några minuter och återgick till förhandlingsbordet, efter att ha kastat ett öga mot reportern KG Bergström och SVT-bussen. Återigen var det innehållet – inte formen - som det var fokus på. Före ett val.

Det sägs att en generation bygger upp, andra generationen förvaltar och att den tredje generationen fördärvar. Skulden ligger dock inte helt och hållet på den tredje generationen utan allt som oftast på den första och andra generationen som inte haft förmåga att förklara vad Alliansen egentligen var och hur det historiskt såg utan innan mötet i Högfors 2004. 

Tiden efter den borgerliga regeringen 1991-1994 var inte några framgångsrika år för borgerligheten. Det var år av söndring och det var år av misstänksamhet.
Låt oss nu hoppas att såren inte är allt för djupa så vi riskerar att återgå till tiden före 2004. Jag hoppas att alla nu tar sig samman och arbetar framåt med riktigt politiskt innehåll – före nästa val. 

Allt annat riskerar leda till ett Sverige som leds av Socialdemokraterna under en lång tid framöver, eller ett Sverige som leds av Sverigedemokraterna. Det kan väl ändå inte finnas någon borgerlig, liberal eller konservativ person som verkligen vill det?