Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Sandström: Sjuk brist på prioritering och planering

Det är så debatten om välfärdens resurser brukar se ut. Det talas vitt och brett om hur mycket som satsas, partierna lovar en miljard hit och en dit. Satsningarna utgör ofta huvudnyheter i både radio och TV. Tyvärr är diskussionen om vilken nytta de gör, om pengarna hamnar där de verkligen behövs, eller om vissa områden hade varit mer hjälpta av bättre prioritering, betydligt ovanligare.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

I GP kunde vi i förra veckan läsa om nya krislarm från Sahlgrenska. Läkare och annan personal varnar för hotad patientsäkerhet, vårdplatsbrist och dödsfall. Detta till följd av de besparingar som aviserats för 2019, där över 300 tjänster och ett ännu okänt antal vårdplatser ska bort.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Regiondirektör Ann-Sofi Lodin kan mycket väl ha rätt när hon säger att besparingarna är nödvändiga och att det finns utrymme för effektivisering, exempelvis genom att se till att vårdpersonal får ägna sig mer åt sitt jobb och mindre åt administration.

Det finns dock en resursbrist redan idag. Läkarna Olof Lekholm och Jan Brun vittnar om att människor vårdas på akuten längre än nödvändigt och skickas hem tidigare än lämpligt på grund av platsbrist, med försämrad vård som följd.

Det är möjligt att den bristen går att lösa genom en mer noggrann prioritering av resurser, men det borde ju då ha skett för länge sedan, långt innan ovannämnda problem ens uppkommit.

Varför den inte kommit på fråga förrän det brinner i knutarna är svårt att som utomstående svara på. Det är dock inte orimligt att söka en del av svaret i hur debatten kring välfärdens resurser brukar se ut. Det talas vitt och brett om hur mycket som satsas, partierna lovar en miljard hit och en dit. Satsningarna utgör ofta huvudnyheter i både radio och TV.

Tyvärr är diskussionen om vilken nytta de gör, om pengarna hamnar där de verkligen behövs, eller om vissa områden hade varit mer hjälpta av bättre prioritering, betydligt ovanligare.

Då hamnar man i en sådan här situation, där prioriteringar är något som görs i brådrasket, i ren panik. Det är illa oavsett vilken verksamhet det gäller, men särskilt när det kan ha direkt påverkan på människors liv och hälsa.

Det är än värre i ett land som Sverige där en de allra flesta har den offentligfinansierade vården som enda alternativ. Om den inte fungerar har vi varken råd eller möjlighet att välja annat. Så vill regeringen också att det ska vara – den första juli i år införde de förmånsbeskattning av privata sjukvårdsförsäkringar.

Det förs alltså en aktiv politik för att se till att den vård som erbjuds av offentlig sektor är det enda alternativ vi har. När vi väl hamnar där riskerar vi sämre vård och för tidig död. Antingen på grund av en dåligt skött verksamhet, eller på grund av att ekonomiska resurser faktiskt saknas, vilket sticker särskilt i ögonen i en tid då staten väljer att lägga miljardbelopp på TV-underhållning.

Politiker hörs ibland oroa sig för att “fake news” undergräver tilltron till samhället. De borde nog snarare fundera på vad som händer när det offentliga inte bara lovar utan också kräver huvudansvaret för vår hälso- och sjukvård – för att sedan brista i det. Människor hänvisas till onödigt lidande på grund av resursbrist, trots världens högsta skatter, vilka ofta försvaras med just sjukvården som argument. Utöver konsekvenserna för enskilda människors liv och hälsa riskerar det att ha en förödande inverkan på samhällskontraktet, om vi nu har något sådant.