Häromveckan beslutade Göteborgs stads kulturförvaltning att dra tillbaka 4,5 miljoner kronor i anslag till Film i Väst för 2019. Detta fick organisationens VD Mikael Fellenius att gå ut med ett pressmeddelande där han konstaterar att ”Göteborg abdikerar som filmstad”. Vidare argumenterar han för att Film i Väst har ”ett mycket starkt varumärke” och beklagar att Göteborg ”inte längre vill vara med och locka hit Hollywoodstjärnor”.
Fellenius argumentation är minst sagt haltande. Om han företräder ett internationellt framgångsrikt varumärke, varför måla upp domedagsrubriker över förlorade bidragspengar? Ett vanligt kännetecken för välfungerande verksamheter brukar vara att de bär sig ekonomiskt av den enkla anledningen att folk efterfrågar deras tjänster och betalar för dem. Så verkar det dock inte vara här. Fellenius resonemang, liksom mycket av den efterföljande diskussionen i sociala medier, antyder att film inte längre kommer att produceras i Göteborg om inte skattebetalarna står för en betydande del av kostnaden.
Det kommer de att göra i fortsättningen också, oavsett kulturförvaltningens beslut.
Av organisationens totala intäkter 2016 var 79 procent, 95,5 miljoner kronor, offentliga bidrag. Är det rimligt att skattepengar spenderas på det här sättet? Därom tvista väl de lärde, men man kan i alla fall konstatera att det är problematiskt av minst två skäl. För det första kämpar offentlig sektor med sin kärnverksamhet. Min förra kolumn handlade om hur människor riskerar sämre vård och för tidig död på grund av resursbrist. Bara det borde mana till rejäla omprioriteringar.
För det andra finns det en aspekt som diskuteras alldeles för sällan i Sverige; människors rätt att välja vilken kultur de vill stödja. Det är ett vanligt påstående från kultursektorn att olika verksamheter inte skulle gå runt utan offentligt stöd, men vad innebär det argumentet i praktiken? Vad skulle hända om människor fick behålla mer av de pengar som idag går till kulturbidrag?
Kanske skulle de välja att stödja Film i Väst, någon helt annan kultur, eller något helt annat än kultur. Den kulturutövare som inte accepterar det utan istället säger ”min kultur är så viktig att den måste finansieras oavsett kulturkonsumenternas val” gör inget mindre än att slå fast att folk inte vet sitt eget bästa.
Det är en grov oförskämdhet mot alla de vars favoritkultur inte fått en krona i offentliga bidrag – och så borde det rimligen inte behöva se ut i en modern demokrati. Om vi antar att människor kan rösta om hela samhällets utformning, om spenderandet av sina egna och andras pengar, så får vi väl också anta att de klarar av att välja vilka filmer de vill titta på?
Kanske kan Göteborgs status som filmstad avgöras av göteborgarna, istället för av några få kommun- och regionpolitiker? Det borde passa utmärkt för en organisation med ett mycket starkt varumärke – och det skulle samtidigt innebära att vi får precis den kultur vi vill ha, varken mer eller mindre. Progressivt och demokratiskt – på riktigt.
