Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Sandström: Hur prioriteras välfärden i Göteborg?

I Göteborg har man inga problem med skrytbyggen och andra vidlyftiga satsningar, samtidigt överväger man att drar man in på färdtjänsten. Det måste gå att värna välfärdens kärna bättre, skriver gästkolumnisten Jesper Sandström.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

Den som kritiserar Sveriges höga skatter möts ofta av ilskna mothugg, särskilt från vänsterhåll. ”Vaddå, vill du inte ha nån välfärd? Bryr du dig inte om dina medmänniskor?” Underförstått i sådan kritik är att man ska skämmas för att ens ha tänkt tanken. Finansminister Magdalena Andersson proklamerade i ett Facebookinlägg under valrörelsen: ”Sänker man skatten blir det mindre välfärd.”

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Ett förföriskt enkelt budskap. Men för att ett sådant påstående ska vara sant behöver det ju också vara sant att varje uttagen skattekrona går till just välfärd. Tänk om det vore så väl. Ett av de mer omskrivna exemplen på icke-välfärd torde vara det av staden och regionen finansierade kamelcentret i Angered, som fick miljonbidrag utan att bedriva någon verksamhet. Och det är ändå småpotatis i sammanhanget, ”bara” en dryg miljon.

Mer ambitiöst spenderande hittar vi i linbanan över Göta älv, budgeterad till en dryg miljard kronor och ett skolboksexempel på den typ av skrytbygge som brukar gå långt över budget. Eller den planerade dubbeldäckar-ishallen vid Frölundaborg, till det nätta priset av 300 miljoner kronor. Mer än tre gånger så dyrt som en vanlig enplansbyggnad. Mycket välfärd blir det.

På andra områden är spenderbyxorna inte alls lika väl tilltagna. Nu ska det för transparensens skull sägas att jag talar i egen sak som rullstolsburen färdtjänstresenär, men ändå. Trafikkontoret dras med skenande kostnader i Västlänkens byggkaos, med kraftigt ökade rese- och väntetider som följd. Därför överväger Göteborgs Stad att helt ta bort färdtjänstresande nattetid, begränsa resandet under storhelger och ta bort möjligheten till resor i annan kommun.

Det behöver naturligtvis inte vara något fel i det. Även sådant som är välfärd i den meningen att det går till att utjämna skillnader i levnadsvillkor och hjälpa s.k. utsatta grupper, behöver kunna begränsas om pengarna gör mer angelägen nytta på annat håll. Men argumenten och prioriteringarna känns ofta både skeva och ohederliga.

Först sägs att våra skatter måste vara oförändrade, gärna ännu högre, för välfärdens skull. Den som påstår annat misstänkliggörs och utmålas som girig. Sedan rinner miljarder iväg till sådant som hur man än vrider och vänder på det inte är välfärd. Sist men inte minst får man skära i det som faktiskt är välfärd – och då drabbas allt som oftast de människor vars situation används för att försvara de höga skatterna från första början.

Det är skadligt av så många skäl. Dels i det uppenbara socialdemokraten Gustav Möller en gång konstaterade: ”Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket.” Men också för att varje litet särintresse, vare sig det är färdtjänstresenärer eller kamelpionjärer, alltid kan peka på något större slöseri för att undvika rimliga och nödvändiga diskussioner om nedskärningar.

Tänk den politiker som i kontrast till allt valfläsk kunde lova att satsa så lite som möjligt, med bibehållen eller förbättrad kvalitet i den faktiska välfärden. Det skulle kunna bli ett valvinnande koncept.