Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Samma kommunister här som där

Vänsterpartiets förstamajtalare visade upp hur svårt partiet har att göra upp med sitt auktoritära och kompromisslösa förflutna.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

För en vecka sedan firades första maj. Här i Göteborg stod Vänsterpartiet för det mest välbesökta och stjärnspäckade arrangemanget. Jonas Sjöstedt var huvudtalare. Dessutom skulle det gamla proggbandet Gudibrallan återförenas för ett framträdande. Närmast oemotståndligt tänkte jag och begav mig dit.

Väl där möttes jag av stereotyper lika självklara och övertydliga som backslickfrisyrer vid en MUF-sammankomst.

Skäggiga män i Che Guevara-t-shirts. Väderbitna veteraner med hammaren och skäran på kragen som pratade om hur de varit med sedan långt innan murens fall. Kånkenryggsäckar med överkryssade moderat-M och hakkors bredvid varandra, som för att illustrera att det bara handlar om punkter längs samma glidande skala. “Nåja”, försökte jag välvilligt tänka, “det finns väl extremister i alla läger, kanske kommer det som sägs från scenen vara lite mer balanserat”.

Tji fick jag. Först ut var ungdomsförbundets lokalordförande Amanda Nyberg med tal om hur nyliberalism och bemanningsföretag ledde till folks död – och det sistnämnda därför borde förbjudas. Hennes enda lösningsförslag var att “ta pengar från överklassen”. Hon krävde också att arbetarna skulle få “kontroll över sina arbetsplatser”.

Här skulle kanske en naiv nyliberal som undertecknad invända att det bästa sättet att få kontroll över sin arbetsplats är att starta eget. Nyberg däremot, hon förordade den linje som väl helt överensstämmer med moderpartiets ambitioner om att avskaffa den privata äganderätten: politiken ska ge arbetarna kontroll över företagen. Inget sades om vad som väntar den företagare som motsätter sig sådan “fördelningspolitik”, så därom kan man väl bara spekulera.

Nästa talare var poeten Sara Garib. Hon bjöd på en blandning av islamreferenser och ospecifika uppmaningar till kamp – och jag undrade för mig själv vad Marx, som ju konstaterade att “religionen är ett folkets opium” skulle ha tyckt om denna uppvisning av den moderna vänstern.

Sedan kom huvudnumret, Sjöstedt. Å ena sidan var det upplyftande att han, till skillnad från många andra partiledare, kan hålla engagerade och genuint roliga tal. Å andra sidan deprimerande att han knappt lyckades vara mer nyanserad än de mest tröttsamma extremisterna på plats.

Han framställde högerpolitik och marknadshyror som samhällsfarliga hot, men hade ingenting att säga om att den venezuelanska regim partiet intill väldigt nyligen hyllade nu urartat i terror och förtryck. Efter 1:a maj har han kritiserat lokala V-föreningar som marscherade sida vid sida med kommunister – men där och då hade han inget att invända mot föregående talares förslag på planekonomi värdig den värsta kommunistdiktatur.

Försöken att stå för en sansad och rumsren vänster blir därför en läpparnas bekännelse. I praktiken syns ingen modernisering. Partiet vill, med besvärande iver, upprepa det deras systerpartier gjort gång på gång i övriga världen. Vad Sjöstedt än låter påskina så är det som Vreeswijk en gång sjöng: samma kommunister här som där.