Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Det är mer som förenar än skiljer olika extremister. På bilden visiterar polisen höger- och vänsterextremister efter ett av otaliga bråk mellan grupperna. Bild: JONAS EKSTRÖMER / SCANPIX

Samling i mitten mot extremism

Den nystartade tankesmedjan Selmainstitutet i Göteborg vill verka för dialog och kunskapsbyggande kring extremism. Initiativet är lovvärt. Djävulen sitter dock som vanligt i detaljerna - och i genomförandet.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

I ett regnigt Göteborg presenterades under fredagen en ny tankesmedja – Selmainstitutet. Föreningen ska verka tvärpolitiskt för att stärka kunskapsläget kring politisk och religiös extremism i allmänhet och i Göteborg i synnerhet. Några av initiativtagarna är det tidigare socialdemokratiska kommunalrådet Ann-Sofie Hermansson och Demokraternas Sofie Löwenmark.

Behovet är ovedersägligt. Som en av de inbjudna talarna, terrorforskaren Magnus Ranstorp, påpekade sticker Sverige ut när det kommer till politisk extremism. Antalet islamister, respektive höger- och vänsterextremister är större här än i de övriga nordiska länderna sammantaget.

Man kan förstås diskutera vad det beror på. Svaren ser olika ut beroende på politiska glasögon. Selmainstitutets ambition är dock att komma bort från den ofta ideologiskt infekterade debatt som präglar frågan. Alla former av extremism måste bekämpas samtidigt.

Extremismexperten Anna-Lena Lodenius påpekade att det svenska samhällets dragning mot moralism skapar mer ideologiskt drivna extremister, som ett slags narrspegel av det politiska etablissemanget. Det har också funnits en ideologisk slagsida i Sverige, där de som engagerat sig mot högerextremism ofta själva varit engagerade långt ut på vänsterkanten, medan de som gått emot islamism och vänsterextremism inte sällan haft sin hemvist på högerkanten. Det har drivit på den politiska polariseringen. Som flera paneldeltagare påpekade finns dock mer som förenar extremisterna än som skiljer dem åt. Här kan man söka konsensus om att motverka orsakerna.

Flera av initiativtagarna bakom Selmainstitutet har engagerat sig emot hedersvåld och hedersförtryck – ett alltför utbrett fenomen idag, inte minst i Göteborg. Ann-Sofie Hermansson menade att bekämpandet av hedersförtryck bör ses som en rättighetsfråga. Hon framhöll den amerikanske medborgarrättskämpen Martin Luther Kings kamp för lika rättigheter som en förebild. Separatism och identitetspolitik som ett förment verktyg att lyfta svaga grupper är däremot en del av problemet.

Att politiskt stå upp för grundläggande rättigheter är nödvändigt för att bekämpa både förtryck och extremism. I viss mån hänger de samman. Magnus Ranstorp påpekade att den salafistiska (islamistiska) miljön sanktionerar hedersförtryck och kontroll av kvinnor, även om detta i grunden är ett kulturellt snarare än religiöst fenomen. Ranstorp framhöll även att det svenska samhället varit för otydligt med vilka värderingar som gäller här och att de ledande politikerna måste börja tala klarspråk och sätta in mer kraftfulla motåtgärder. Han menade även att när kriminella gäng får polis och myndigheter att retirera underlättar det för de som vill utöva hedersförtryck och radikalism, då statens auktoritet undergrävs.

Att kunskapen på det här området måste bli större, ängsligheten mindre och samtalen över de politiska gränserna fler, är lätt att ställa sig bakom. Ökade motsättningar i samhället är inte något ödesbestämt. Den kniviga frågan för alla som vill försvara ett liberalt och pragmatiskt samhälle baserat på dialog är dock de avvägningar som alltid måste göras mellan å ena sidan tolerans för avvikande åsikter och religiösa uttryck – det vill säga pluralism – och å andra sidan viljan att motverka extremism och försvara individuella rättigheter.

Ska islamismen, höger- och vänsterextremismen bekämpas effektivt behöver troligen de grupper som står dessa extremister närmast inkluderas i dialogen. Konservativa muslimer, personer långt ut på höger- respektive vänsterkanten. Det är från dessa som de mer extrema kan rekrytera. Den som vill samla mitten mot extremerna ställs därför ofrånkomligen inför dilemmat hur brett man kan definiera mitten utan att urvattna de kärnvärden man vill försvara. En allt för smal mitten riskerar samtidigt att bli en del av den polarisering man vill bekämpa.

Svårigheterna ska inte överdrivas. En rimlig linje är att försöka föra dialog med så många som möjligt. Om inte annat för att öka kunskapen. Det ärligt menade samtalet, och inte minst förmågan att lyssna, har dessutom ofta en avradikaliserande effekt i sig. Det står i grunden inte i motsättning till att stå upp för sina värderingar. I själva verket är nog kombinationen av de bägge den bästa vägen man kan gå. Därmed inte sagt att det är lätt. Det kommer kräva mod, integritet, ödmjukhet, övertygelse och uthållighet. Kort sagt ett mer grundat politiskt ledarskap. Om Selmainstitutet kan bidra till det är det ett viktigt steg i rätt riktning.