Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
 Bild: Ernst Henry Photography
Bild: Ernst Henry Photography

Håkan Boström: Samlad opposition mötte splittrad regering

Det har format sig ett tydligt alternativ till höger i svensk politik. Detsamma går knappast att säga om regeringen och dess stödpartier.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Årets första partiledardebatt i riksdagen ägde rum i ett läge av stigande politisk temperatur i inrikespolitiken. Den samlade oppositionen har onekligen fått blodad tand efter att den tvingat regeringen att backa från reformeringen av arbetsförmedlingen i december.

Nu går högerpartierna och Vänsterpartiet vidare och hotar lägga fram en gemensam tilläggsbudget för att anslå mer pengar till kommunerna. Moderatledaren Ulf Kristersson nämnde till och med möjligheten av ett nyval i sitt anförande under onsdagens debatt.

Det är tydligt att både UIf Kristersson och Jonas Sjöstedt vill visa sig mer offensiva. Bägge är missnöjda med att regeringens svaga position inte gynnat dem mer.

Att Kristersson valt att spotta upp sig är välkommet. Inriktningen: att slå vakt om välfärden, samtidigt som man vill stärka rättsväsendet, polisen och införa bidragstak är också riktig.

Moderaterna ser ut att ha förstått vilka delar av Reinfeldts breddning av partiet som är värda att bevara – värnandet av välfärdens kärna, skattesänkningar för låg- och medelinkomsttagare – och vilka som man behövt göra upp med – misskötseln av migrations-, försvars- och rättspolitiken.

Moderaterna är nu ett liberalkonservativt parti som står stadigt på bägge benen. De har goda skäl att studera Boris Johnssons valseger i Storbritannien, när de ska gå vidare.

Högeroppositionen har en tydlig agenda. Högst upp står kriminalpolitiken, följt av åtstramningar av immigrationen och bidragsberoendet i utanförskapsområdena. Det är en politik för ordning och reda. En politik för dem som sköter sig. Även för de som sköter sig och bor i ett utanförskapsområde bör tilläggas, kanske särskilt för dem. Det är också en politik som slår vakt om den offentliga kärnverksamheten, och som det verkar, har en mer nykter syn på ”låtsasmarknader”, vilket exemplet med Arbetsförmedlingen visar. Att slippa visa hänsyn till Centerpartiets ideologiska excesser har haft en positiv inverkan på högern.

På regeringssidan är det betydligt mer otydligt vad man egentligen vill – partierna där förenas ju bara av vad man är emot. Januaripartierna klarar inte att gå väljarna till mötes i de frågor som svenskarna anser viktigast. Man har helt enkelt svårt att prioritera. Istället är man låsta av att bocka av sina 73 punkter, reformer som ibland kan vara vällovliga men som sällan är de mest angelägna ens när de går att försvara. Grundproblemet är att C, och viss mån MP, har helt andra intressen och samhällsideal än S.

Nu diskuteras det också åter om Liberalerna borde sätta sig i den här regeringen på riktigt. Åtminstone är delar av partiet uppenbarligen angelägna om att hålla diskussionen vid liv.

På ett sätt vore det ett logiskt steg att ta. Rollen som stödparti är på många sätt märklig. Beslutar man om politikens inriktning bör man också vara med att genomföra den.

Liberalerna fick igenom mycket av sin politik på skolområdet i Januariavtalet och det kan säkert vara lockande att ta åt sig äran av det. Men vad gäller integrationen, partiledaren Nyamko Sabunis profilfråga, är det svårare att se vad L skulle kunna åstadkomma inom ramen för den nuvarande regeringskoalitionen ens på plats i Rosenbad.

Liberalerna måste också tänka på framtiden. Efter nästa val lär det knappast vara möjligt att hålla Vänsterpartiet utanför budgetinflytande vid en vänsterseger – allt talar nämligen för att högerpartierna blir större än JA-partierna även i det fall högern inte skulle få egen majoritet.

Var Liberalerna sätter ned foten får betydelse för lång tid framöver. Ska man odla sin kulturradikala, utopiska ådra tillsammans med V, eller värna sin borgerliga hemmahörighet även när det blåser mer konservativa vindar? Där går dagens huvudkonflikt i svensk politik – rakt igenom det gamla Folkpartiet.