Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: Petter Trens
Bild: Petter Trens

Karin Pihl: Samhället formas inte bara av den upplysta eliten

Utan afroamerikansk undergroundmusik hade Adeles radiosoul aldrig uppstått. Hanne Kjöller har delvis fel i sin syn på eliter.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Journalisten och författaren Hanne Kjöller är elitist. I en DN-kolumn (11/8) skriver hon att Sverige skulle vara en bättre plats om fler erkände att de var just det, elitister. Den med en högskoleutbildning är, allt annat lika, bättre än någon som inte har det när det gäller att analysera samhället. Adele är bättre på att sjunga än någon Idol-deltagare. Och så vidare. Varje samhällssfär måste ha en elit, och denna elit kommer att vara bättre inom sitt område än gemene man. Ändå finns i Sverige en förljugen uppfattning om jämlikhet och att alla är lika bra, skriver Kjöller.

Hon har delvis rätt. Samhället fungerar inte utan en elit, och det är klart att någon som har disputerat i ekonomi bättre kan förstå inflationen än en undersköterska. Det vore också smakfullt om fler i den faktiska höjdarskaran erkände att de tillhör en elit. Det finns gott om människor som har privilegiet att bre ut sig i offentligheten men som har en självidentitet som förtryckta rebeller.

Men Kjöller har också fel av två skäl.

Att samhället, oavsett om vi talar om det politiska styret eller kulturvärlden, har ett behov av en elit som har kompetens inom sina områden betyder inte att samtliga personer som de facto utgör eliten är de bästa. Det är, som man säger, skillnad mellan hur det bör vara och hur det är.

I bidragslandet Sverige dräller det av medelmåttiga kulturskapare som är ungefär lika intressanta som en säck potatis. Med rätt kontakter och ett välsmort munläder kan man ta sig fram i stipendiedjungeln utan att vara särskilt briljant. Detsamma gäller i politiken, i startup-världen och på universiteten.

Kjöller tycks också ha missuppfattat hur utveckling sker, oavsett om det rör politisk eller konstnärlig sådan. Att vi ska vara glada att vi har en musikalisk gräddhylla som studerat teknik och harmonilära på högskolor betyder inte att det nödvändigtvis är eliten som för konsten framåt.

LÄS MER: Kan en dator bli en konstnär?

Ofta är det precis tvärtom. Vi hade inte kunnat lyssna på Adeles radiovänliga soulpop utan den afroamerikanska r’n’b som växte fram på 1960- och 70-talen i USA. Och det var knappast en elitprodukt.

Inte heller formas politik enbart av att de största snillena med flest högskolepoäng sitter och klurar ut den bästa politiken.

Vad den ”bästa” politiken är beror ju på vem man frågar, och om den rådande eliten inte tar hänsyn till vad folk i allmänhet tycker kommer det att bli protester. Den socialdemokratiska eliten hade på 1960-talet kommit fram till att det mest rationella var att riva gamla byggnader för att bereda plats åt gigantiska Domuslådor med tillhörande parkeringshus, allt för att göra det lättare för befolkningen att konsumera så att tillväxten kunde öka ännu mer. Sedan kom gröna vågen och almstriden, och det blev uppenbart att dåtidens elit hade tänkt fel med sin snäva, ultramodernistiska och materialistiska syn på tillvaron.

Det är bra att respektera eliten – om den förtjänar respekt. Gör den inte det ska den inte kunna gömma sig bakom högskolepoäng eller någon annan statusmarkör. Det är just det som är demokratins stora fördel framför teknokratin.

LÄS MER: Priset för en obildad samhällselit är högt

LÄS MER: Vad hände med alla punkare egentligen?