Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Bawar Ismail: Samhället får inte strunta i unga brottsoffer

Ingen ska behöva bli utsatt för påfrestande terrorkampanjer från unga kriminella när man rapporterat ett brott.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

En ung kille bevittnar ett pågående bilinbrott. Föga anade han nog att detta skulle leda till ett liv av ständig rädsla och oro över sin egen trygghet.

Svenska Dagbladets reportage om Nimo (8/8) ger en skrämmande inblick i hur påfrestande det är att vara vittne till brottsliga gärningar begångna av unga kriminella. Nimo är bara 17 år när han ser två individer, även de under 18 år, tjuvstarta en bil. Hans mod att tillkalla polisen skulle sedan försätta honom i en kafkaliknande situation.

En av gärningsmännen dyker nämligen upp några veckor senare och hotar och misshandlar Nimo för att tvinga honom till att dra tillbaka sitt vittnesmål. Och det tar inte slut där. De dyker upp på stan. De ringer via dolt nummer. De står utanför porten till hans hem.

Ingen ska behöva bli utsatt för en sådan påfrestande terrorkampanj bara för att man haft modet att rapportera ett brott. Vem vågar träda fram som vittne om det är så här det står till i Sverige?

Lika upprörande är det faktum att Nimo inte fick något särskilt stöd från samhället. Brottsoffer under 18 år hänvisas till socialtjänsten, men Nimo erbjöds endast samtalsstöd. Det är inte till någon större nytta när gärningsmännen samtidigt är ute i det fria och kan söka upp och hota offret. Först några månader senare, när de misstänkta var kallade till förhör, ordnade socialtjänsten skyddat boende åt Nimo. Långt efter att han blivit misshandlad av en av förövarna. Det är ju helt vrickat.

Fallet Nimo avslöjar flera brister i Sveriges hantering av unga kriminella – och brottsoffren de lämnar efter sig.

Nya riktlinjer som infördes 2017 försvårade möjligheten att häkta personer under 18 år. I dag krävs att det finns synnerliga skäl för att någon under 18 år ska frihetsberövas, häktning är alltså bara möjligt om inga andra alternativ finns. Svårigheten att frihetsberöva en ung misstänkt under pågående utredning kan därmed leda till att den misstänkte väl i det fria hotar och trakasserar vittnen till tystnad. Kombinerat med ett nästintill obefintligt stöd från socialtjänsten är det inte konstigt att ungdomar som Nimo hamnar i en väldigt utsatt situation.

Alternativet som har lyfts fram är anonyma vittnesmål vid allvarlig brottslighet, något som redan är verklighet i exempelvis Danmark. Tyvärr pekar allt mot att Sverige måste införa något liknande, inte minst mot bakgrund av den tystnadskultur i utsatta områden som tycks följa i gängkriminalitetens spår (Brå 2019:10).

Men lika viktigt är det att unga kriminella faktiskt hamnar bakom lås och bom. Dagens system med mängd- och ungdomsrabatter för straffmyndiga personer under 21 år har lett till allt för svaga påföljder för unga kriminella. Ungdomsvård och samtal med socialtjänsten kanske är lämpligt för en förstagångslagöverträdare, men knappast för en ung livsstilskriminell som begått grova brott.

Här har Sverige mycket att göra. Unga brottsoffer som Nimo ska inte lämnas i sticket.