Förra veckan presenterade justitieminister Morgan Johansson (S) ett lagförslag som innebär att straffreduktionen för 18-20-åringar ska slopas när det gäller grova brott. Straffrabatterna för unga har varit uppe för diskussion i ett antal år nu. Ofta drar debatten igång efter domar där vålds- eller sexualbrottslingar fått straffet reducerats på grund av ringa ålder. Att regeringen i praktiken skärper straffen för grova brott är nödvändigt.
Men den svåra frågan rör egentligen hur grovt kriminella personer under 18 år ska hanteras av rättssystemet.
I förra veckan fick nyheten om två sexualbrott i Upplands Väsby stor uppmärksamhet. En 16-årig pojke, som är medborgare i Somalia, åtalas för att ha våldtagit en 12-årig pojke och sexuellt ofredat en 11-årig pojke. Den misstänkte ska ha utfört brotten när offren varit ute på promenad. Han står nu åtalad för våldtäkt mot barn, sexuellt ofredande och olaga hot.
16-åringen var tidigare misstänkt för 35 olika brott, bland annat inbrott, misshandel, ofredande och olaga hot, enligt Expressen (6/7). Förra året dömdes han till ungdomsvård men uteblev, och placerades på hem som han uppenbarligen avvek ifrån.
Tanken att unga straffmyndiga mellan 15 och 21 år inte ska få lika hårda straff som någon som är 40 år är i grunden rimlig. En ung person har sämre förmåga till konsekvensanalys. Samhället ska inte sätta en stämpel på en ung person. Rehabilitering och vård anses vara det bästa för unga.
Men vad händer när det inte fungerar?
Idén om milda påföljder som arbete för en frivilligorganisation och samtal med socialtjänsten är fullt rimlig när det rör sig om en tonåring som åker dit för stöld eller trimmat mopeden, eller till och med vid allvarligare brott som att tillverka falska legitimationer. Urkundsförfalskning är ett brott med två års fängelse i straffskalan, men det är orimligt att en 17-åring som försökt ta sig in på krogen ska straffas hårt.
Men den brottslighet som har ökat under senare tid visar att förhållningssättet till unga brottslingar måste uppdateras. Det finns en skillnad mellan att tillverka falskleg åt kompisarna och att vid upprepade tillfällen utsätta andra för rån, misshandel eller våldtäkt. Vid allvarlig brottslighet som riktar sig mot enskilda personer måste det rehabiliterande synsättet kompletteras med en insikt om att samhället måste skyddas mot farliga personer, även om de är tonåringar. Ingen vill sätta en stämpel på en ung person, men den som begått 35 brott har i högsta grad redan satt den stämpeln på sig själv.
Enligt Brottsförebyggande rådets nationella trygghetsundersökning 2019 har andelen pojkar och män mellan 16 och 84 år som utsatts för rån fördubblats mellan 2015 och 2018. Sexualbrotten har också ökat. Brott mot person utgör en dryg tredjedel av de brott som unga mellan 15-20 år misstänkts för.
Vid upprepad, allvarlig brottslighet måste unga personer i högre grad dömas till sluten ungdomsvård, alltså ett ungdomshem som man inte kan avvika ifrån utan personal. Det måste också bli lättare att frihetsberöva unga som misstänks för exempelvis rån, så att den misstänkte inte kan hota målsäganden. Dessutom bör utvisning i högre grad dömas ut till icke-medborgare då gärningsmannen är myndig, och på längre tid.
”Vi måste satsa mer på förebyggande åtgärder” brukar det invändas så fort skarpare åtgärder mot kriminella förs på tal. Det bästa vore så klart om alla brott kunde förebyggas av socialtjänsten. Men det är en utopisk idé.
