Det är fascinerande hur vissa partier kan få allting att handla om SD, även då SD inte har någonting med saken att göra. Nyligen lade Kristdemokraterna och Vänsterpartiet fram ett gemensamt initiativ om minskad penningtvätt i riksdagens finansutskott. Det dröjde inte länge innan det anklagades för att vara ett försök att närma sig SD.
Initiativet syftar till att regeringen senast i juni ska tillsätta en utredning om hur penningtvätt i svenska banker kan stoppas. Utredningen ska bland annat ta ställning till huruvida Finansinspektionen ska få ökade resurser. Frågan om hur storskalig penningtvätt kan motarbetas är mer relevant än på länge i ljuset av de skandaler som uppdagats på Swedbank, och ett förslag om att tillsätta en utredning på området är knappast särskilt kontroversiellt.
Liberalerna ställde sig dock kritiska till detta. Inte för att förslaget i sig var dåligt, utan därför att man misstänkte att Kristdemokraterna gick ihop med Vänsterpartiet detta för att framöver kunna närma sig Sverigedemokraterna: ”I grunden är denna spännande konstellation naturligtvis en del i att KD vill titta på konstellationer med SD. Då har man krokat arm både med de som ligger längst ut till höger och längst ut till vänster. Annars vore det jätteudda att gå ihop med V som vill förstatliga bankerna” sade Liberalernas ekonomiskpolitiske talesperson Johan Pehrson (DN 23/4).
Den ovanliga konstellationen med KD och V är – snarare än en utsträckt hand gentemot SD – ett bevis på att även partier som vanligtvis står långt ifrån varandra kan ha samsyn i vissa frågor. Till saken hör även att det var Ulla Andersson, ekonomiskpolitisk talesperson för V, som ringde upp Jakob Forssmed – som har motsvarande roll i KD – med anledning av ett utspel som han tidigare hade gjort om Finansinspektionen.
Vad som är intressant i sammanhanget är att Liberalerna för inte så länge sedan gjorde gemensam sak med Vänsterpartiet och stöttade en rödgrön regering, enkom därför att L ville begränsa SD:s inflytande. Det är alltså godtagbart att – om än indirekt – samarbeta med V när det handlar om ren taktik, men inte när det handlar om att bedriva faktisk sakpolitik. Liberalernas utspel illustrerar tydligt varför partiet i mätning efter mätning ligger under riksdagsspärren: Sakpolitiken är underkastad de taktiska besluten.
Om det vardagliga arbetet i utskotten ska kunna fungera måste sakpolitiken få stå i fokus. Att peka finger åt ”otillåtna” konstellationer eller diskutera huruvida ett visst förslag gynnar SD kommer knappast att lösa några problem, eller öka förtroendet för politiken. Detta har Kristdemokraterna insett och är – av partiets framgångar att döma – något som väljarna tycks uppskatta. Här finns lärdomar att hämta för övriga partier.
