Hätsk stämning. Så kan man sammanfatta söndagens partiledardebatt i SVT:s Agenda – den första TV-sända debatten efter regeringsskiftet. Med undantag av Magdalena Andersson (S) var det främst de rödgröna som stod för det fräna tonläget. Kanske ett uttryck för ovana vid oppositionsrollen? Nooshi Dadgostar (V) och Per Bolund (MP) svingade vilt och drog sig inte för att avbryta och tala i munnen på meddebattörerna. Väljarnas förtroende lär inte ha stärkts.
Programmet inleddes med en duell mellan Centerns Annie Lööf och Liberalernas Johan Pehrson om migrationspolitiken. Den tydliggjorde skillnaden mellan en liberalism som ser de sociala konsekvenserna av den gränslösa invandringspolitik Sverige bedrivit (L) och en liberalism som sätter fina principer över verkligheten ute i skolorna, på gatorna och arbetsmarknaden. Realism stod mot idealism. Annie Lööf må vara en slipad retoriker som inte drar sig för att sätta etiketter på motdebattören, men hennes anklagelser är inget nytt och inget som borde bekomma Johan Pehrson. Här är det L som står för en socialt hållbar liberal politik.
Även om Magdalena Andersson höll en mer nedtonad profil – hon accepterar indirekt kärnan i regeringens nya politik, det vill säga skärpningen av brotts- och migrationspolitiken – så drog hon sig inte för att komma med osakliga påståenden om att högerpartierna sänker skatten för de rika. Socialdemokraterna vet att de tjänar på att ställa satsningar på välfärden mot skattesänkningar. Det är sedan gammalt. Men saken är bara den att den här regeringen inte föreslagit någon sådan skattesänkning.
Den oseriösa anklagelsen bygger på att en mängd bidrag och skatter är indexreglerade, baserade på det så kallade prisbasbeloppet. De förändras automatiskt när inflationen stiger. Det gäller exempelvis garantipensionen, studiemedlet, sjukförsäkringen och föräldrapenningen som alla höjs. På samma sätt höjs gränsvärdena för statlig inkomstskatt automatiskt. Tanken är att antalet som betalar statlig inkomstskatten inte bestämmas av vilken inflationstakt som tillfälligt råder. Om det finns det egentligen politisk enighet.
Men Socialdemokraterna har i sin oppositionsbudget valt att inte låtsas om det och har på så sätt kunnat trolla fram ett antal extra miljarder till välfärden som de egentligen inte har. Det är lätt att komma med överbud när man vet att de inte kommer bli verklighet men det gör det inte trovärdigt. Magdalena Andersson hade som finansminister knappast rört indexregleringen.
Andra halvan av debatten ägnas åt miljö och energifrågor. Regeringen anklagades både för att inte uppfylla sina vallöften om sänkta drivmedelspriser snabbt nog och för att strunta i miljön. En inte helt logisk kritik. Ska Sverige klara miljöomställningen måste det ske ordnat. Man kan ha åsikter om regeringens tidtabell, men ambitionen att få ned energipriserna är riktig. Vi ställer inte om Sverige till ett hållbart land genom att slå ut svensk landsbygd. Nyckeln är i stället elektrifieringen – vilket statsminister Ulf Kristersson (M) – pekade på. Att regeringen tjatar om kärnkraft är därmed helt logiskt. Alla energislag behövs. Inget ska särbehandlas.
Ulf Kristersson ser för övrigt ut att trivas bra i statsministerrollen. Han uppträder lugnt, värdigt och sakligt. Det borde fler göra.
Kommentarer
Kommentera artikeln
Vad tycker du? Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.