I dag väljs Magdalena Andersson till ny ordförande för Socialdemokraterna på partiets kongress här i Göteborg. Förväntningarna är höga hos ombuden. Det har visst fog för sig. Andersson är en skicklig och kompetent politiker med egna åsikter i sakpolitiken.
Det skiljer henne från företrädaren Stefan Löfven som i hög grad anses ha varit i händerna på sina rådgivare. Hennes svaghet är möjligen att hon inte anses vara en lika duktig förhandlare som Löfven just för att hon har större tilltro till sin egen förmåga och kunskaper.
Själva partikongressen väntas inte innebära några större överraskningar. Socialdemokratiska kongresser brukar vara välregisserade. Partistyrelsen kan – mer eller mindre för syns skull – låta sig köras över i mindre viktiga frågor eller sådant som är populärt i breda väljargrupper. Men skulle kongressen fatta något beslut som på allvar försvårar för regeringen lär det snabbt begravas i någon pappershög på Rosenbad.
När S-kongressen 2005 beslutade om tvångsdelad föräldraförsäkring meddelade dåvarande statsministern – och Magdalena Anderssons tidigare chef – Göran Persson helt sonika att Sveriges regering inte var bunden av några kongressbeslut. Det mesta talar för att Magdalena Andersson har en liknande inställning, inte minst hennes bakgrund som ekonom och tilltro till argument snarare än symbolpolitik och markeringar.
Partivänstern lär dock inte behöva gå helt tomhänt från kongressen. Redan i förväg har Socialdemokraterna meddelat att de kommer driva frågan om förbud för vinstuttag i skolan öppet igen. Förstärkta pensioner är en annan fråga där Socialdemokraterna ser möjligheter att stärka sin ställning. Till skillnad från generella satsningar på välfärd och investeringar, som de flesta partier mer eller mindre lär ställa sig bakom, så hoppas S kunna få till riktiga politiska konflikter kring skolan och pensionerna. Det är troligen en riktig kalkyl att det skulle gynna regeringen.
Men även om Andersson ser ut att ha en stark ställning i sitt eget parti ska hon leda en regeringskoalition som är allt annat än lättstyrd. Här kan hennes envishet snarast bli ett problem.
Den rödgröna koalitionen – bestående av Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Centern – är allt annat än samordnad. Den kan snarast beskrivas som en riktig huvudvärk för den blivande S-ledaren. Vänsterpartiet har fått blodad tand efter att ha lyckats fälla regeringen i somras och stoppa hyresavregleringen. Centern lever fortfarande i föreställningen att man egentligen bildar ett eget block i mitten, trots att partiet är helt ensamt om denna verklighetsbeskrivning.
Miljöpartiet är i hög grad en black om foten för Socialdemokraterna. MP:s oproportionerliga inflytande har i hög grad medverkat till att LO-väljarna i allt större antal gått över till SD. Kraftigt stigande bränsle- och elpriser kommer knappast vända på den utvecklingen. MP hotar även det tilltänkta samarbetet med Centern, inte minst i frågor om strandskydd och skogsavverkning.
Lägg till detta Sveriges allvarliga problem med gängkriminalitet och integration och läget för sittande regering borde se dystert ut, oavsett statsminister. Så är emellertid inte fallet. De rödgröna har en knapp ledning i de flesta mätningar, och det kan inte längre skyllas på krisstämningen kring coronaepidemin. Socialdemokraternas starkaste kort är helt enkelt att oppositionen inte riktigt förmår utnyttja läget.
