Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.


Foto: Claudio Bresciani / TT Bild: Claudio Bresciani/TT
Foto: Claudio Bresciani / TT Bild: Claudio Bresciani/TT

Karin Pihl: S skäms inte för sin makthunger

Budgeten är framförhandlad av en skenhelig allians mellan Socialdemokraterna och riksdagens mest marknadsliberala partier. Väljarna lär bli förvirrade.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Vem sa detta om höstbudgeten: ”Det är klart att den här budgeten är extrem eftersom vi avskaffar värnskatten. Den fördelningsprofilen är sämre än... ja den är svår att åstadkomma på något annat sätt.”

Var det kanske Jonas Sjöstedt (V), som är kritisk mot att Socialdemokraterna i hans ögon bedriver nyliberal politik? Eller S-debattören Daniel Suhonen, känd för att ha startat nätverket Reformisterna och som ständigt sticker S från vänster? Kanske Aftonbladets ledarsida?

Nej. Citatet ovan kommer från finansministern själv. I en intervju i SvD (18/9) förklarar hon sitt missnöje med höstbudgeten, som presenterades på onsdagen. ”Det är klart att ha en reform som så tydligt gynnar människor med höga inkomster inte är det som drev mig in i politiken”(,) säger hon.

Så är det säkert. Socialdemokrater drivs generellt sett inte av en oerhörd lust att sänka skatter för de rikaste, en kraftig nedbantning av arbetsförmedlingen och sänkta anställningskostnader för företag. Men det finns något annat de drivs av, som med all önskvärd tydlighet kommer fram i finansministerns kommentarer: kärleken till regeringsmakten.

Alla politiker drivs så klart av en vilja att bestämma. Annat vore märkligt. Så länge ett parti inte har majoritet måste man samarbeta med andra. Det innebär kompromisser.

Men det borde finnas en gräns, en punkt någonstans i förhandlingarna när en politiker känner att "nej, det här går jag inte med på". Om man anser att resultatet av förhandlingarna är ”extrem”, och då inte i bemärkelsen ”extremt bra”, borde man avsluta förhandlingarna.

Men inte Socialdemokraterna. Desperat klänger de sig kvar vid makten.

Problemet är så klart inte att budgeten innehåller skattesänkningar. Att värnskatten avskaffas är i grund och botten bra, trots att en generell höjning av brytpunkten för statlig inkomstskatt hade varit bättre. Prioriteringarna kan man vara skeptisk till. Men det största problemet är att det förvirrar väljarna. Varför genomdriver Socialdemokraterna politik som de, så länge borgerligheten sitter vid makten, ständigt klagar på?

Problemet formulerades väl av Liberalernas ekonomisk-politiske talesperson Mats Persson, som under regeringskaoset var motståndare till Januariöverenskommelsen: ”Jag och Magdalena Andersson står ideologiskt väldigt långt ifrån varandra i den ekonomiska politiken och det har märkts i de här förhandlingarna”, säger han till Dagens industri (16/9) och fortsätter: ”Det är partier som inte vill samma sak med Sverige och då är det klart att det blir svårt att förhandla. Men nu har vi en budget i hamn”.

Här är kärnan. Den rödgröna regeringen tar stöd av riksdagens kanske mest ekonomiskt liberala partier för att formulera sin budget.

Det är inte fyra borgerliga partier, som har en hyfsat gemensam syn på den ekonomiska politiken, som samarbetar. Inte heller har budgeten förhandlats fram av tre rödgröna partier. Det är en skapelse av partier som inte vill samma sak med Sverige.

Hur kan det komma sig? Svaret är att så klart att den enda premissen januaripartierna vilar på, är att Sverigedemokraterna inte ska ha något som helst inflytande.

Så länge dessa partier håller fast vid den inställningen, och riksdagen ser ut ungefär som den gör nu, kommer den faktiska politiken att vara underordnad.