För fyra år sedan gjorde två socialdemokratiska ministrar, Ann Linde och Mikael Damberg, sitt yttersta för att den ryske oligarken, multimiljardären och den till Vladimir Putin närstående Oleg Deripaskas bolag Rusal inte skulle hamna på EU:s sanktionslista.
Insatsen var framgångsrik. Ett år senare slopades sanktionerna.
Bolaget Rusal, i vilket Deripaska är majoritetsägare, genom moderbolaget En+ group, äger sedan 2007 aluminiumfabriken Kubal i Sundsvall med omkring 450 anställda.
Damberg inskärpte 2018 att fabriken är ”ett strategiskt intresse för Sverige” och intygade att regeringen gjorde vad den kunde för att lösa situationen långsiktigt. Kubal är Sveriges enda producent av primäraluminium som används i en rad produktionsprocesser. Fabriken står för ungefär hälften av Sveriges behov av metallen så Dambergs ord var inte tagna ur luften.
I efterhand tonar Damberg ned sin egen insats för Deripaska, ”Ytterst låg det här hos amerikanarna” säger han till SVT. Det är klart att han säger så. Han vill ju i backspegeln, tillsammans med Linde, inte bli känd som de svenska statsråden som kröp för ryska intressen.
Det händer att socialdemokratiska ministrar skäller på Jimmie Åkesson (SD) för att hans parti inte har varit tillräckligt kritiskt mot den auktoritära Putinregimen. Det finns åtskilligt att säga om den flatheten. Men Åkesson har i varje fall inte åkt till Washington för att lobba för en rysk oligarks räkning.
LÄS MER: Den farliga retorikens Ryssland
Linde vill inte svara på frågor om varför hon var i Washington för att tala för Rusals räkning. Hon hänvisar till handelsminister Anna Hallberg (S) som förklarar att ”Det har funnits en vilja och förhoppning om att kunna ha affärer med Ryssland och att det skulle gå åt rätt håll”.
Denna optimism uppvisade regeringen fyra år efter den ryska annekteringen av Krim och Donbass och tio år efter kriget mot Georgien. De svenska ministrarna kan inte anklagas för att vara några pessimister i synen på relationen till Ryssland. Inte heller kan de beskyllas för att strunta i den tunga industrin. Men till vilket pris?
Rusalaffären är betecknande för den västerländska inställningen till diktaturer. Så länge det är möjligt drar man nytta av samarbetet ekonomiskt. Först i samband med invasionen av Ukraina med allt vad det innebar av mord på civila tröt tålamodet.
Rusal är ett av få bolag verksamma i Sverige med ryska majoritetsägare. Som fallet ofta är med ryska bolag, i synnerhet de som jobbar med råvaror, är banden till Kreml täta. Vem Deripaska är och vem han är beroende av har alltid varit tydligt för S-regeringen. Men att neka ryskt ägande av strategiska intressen i Sverige var det aldrig på tal om. Det borde det vara.
Den ekonomiska skilsmässan med Ryssland är plågsam, men inte outhärdlig. Påverkan på svensk ekonomi är på det stora hela indirekt, genom höjda energi- och livsmedelspriser. Hanteringen av Rusal och Kubalfabriken är ett jobbigt men sällsynt undantag.
Att låta ägarintressen med nära band till diktaturer köpta upp och etablera sig i Sverige är liktydigt med att göra sig beroende av dessa regimer. Linde och Damberg kan förstås kritisera och förfäras över den ryska regimen, men det var inte längesedan de lobbade för den regimens ekonomiska gren.
LÄS MER: Vi måste förstå Putins motiv
