Jag hade min första löneförhandling försommaren 1981. Jobbet gick ut på att tillsammans med mina yngre syskon måla om huset jag bodde i och arbetsgivaren var min far. "Du får tala om vad du vill ha", sa pappa och jag drog till med 25 kronor i timmen. "Du får 20", sa pappa och sen var det klart. Det var ganska mycket förarbete och jag och mina syskon tvättade, skrapade och grundade innan vi kunde stryka färg på väggarna.
Det var väl inte jätteroligt alla mornar man drog på sig målarkläderna, men jag vill minnas att jag skaffade mig en känsla för hantverket och därmed självförtroende i arbetet. Till saken hör att så snart det var riktigt fint väder åkte vi till stranden så arbetsvillkoren var ok, bara huset var målat och klart när vi började skolan igen.
Arbetet tog i princip hela sommarlovet men det blev ordentligt gjort om jag får säga det själv och pengarna kom väl till hands.
Ungdomsarbetslösheten är ett gissel. Varje ungdom som inte får fotfäste på arbetsmarknaden förlorar naturligtvis den inkomst arbetsgivaren skulle betalat. Men det handlar också om något djupare. Precis som jag fick självförtroende av att som 16-åring måla om huset är det min tro att dagens arbetslösa ungdomar skulle växa i takt med arbetslivserfarenhet. Att känna stolthet över sitt arbete gör att man utvecklas som människa.
Siffran över antalet sommarjobb är den lägsta på fyra år står att läsa i en rapport från LO. Den som tar jobbet till lägst lön och sämst villkor får det. Något som gör att mängder med ungdomar är beredda att jobba gratis för att få jobb. Saknar arbetsplatsen kollektivavtal råder djungelns lag. Hotell- och restaurangfacket varnar för att provjobba gratis. Den höga arbetslösheten bland unga blir en oskälig vinst för oseriösa arbetsgivare.
Jag har erfarenhet av olika branscher när det gäller tillfälligt arbete och vare sig det gällt fiskberedning, jordgubbsplockning eller att arbeta i bageri så har jag alltid fått betalt för det arbete jag utfört. Och även om jag inte blev stormrik tror jag att de som köpte min arbetskraft räknade med att jag skulle utföra jobbet till deras belåtenhet.
Det är inget märkvärdigt med det. En arbetsgivare tenderar att få den arbetskraft han eller hon förtjänar.
Jag har all respekt för att arbetsgivare kan behöva testa om den arbetssökande är rätt man eller kvinna för jobbet, även om det självfallet får finnas rimliga gränser för hur länge en sån testperiod kan pågå. Ibland kan det ju även ligga i den arbetssökandes intresse. Alla människor trivs inte med alla arbetsuppgifter och ibland krävs att man faktiskt prövar på innan man kan bestämma sig. En seriös arbetsgivare vet med sig att hantera såna frågor på ett schysst sätt.
Men aldrig har jag hört någon propagera för det rimliga i att någon människa, ung som gammal, borde jobba gratis. Det är ett oskick som inte borde få förekomma på vare sig svensk eller internationell arbetsmarknad. Jämför med tanken att man kunde proväta på krogen. Och efteråt bestämma om man tyckte det var värt pengarna.
Heder åt de rejäla arbetsgivare som i motsats till mindre seriösa kolleger erbjuder rimliga villkor och en rimlig lön för utfört arbete. Provjobba gärna, men ta alltid betalt för arbetet.
