Det verkar ha blivit en etablerad sanning - åtminstone i moderata kretsar - att huvudförklaringen till arbetslösheten är för generösa ersättningar från a-kassan.
Med den definitionen blir det förstås en självklar lösning att a-kassan måste sänkas. Finansministern försäkrar gång på gång att "entydiga forskningsresultat" visar detta.
Jag tvivlar.
Har man, som jag, framlevt en god del av livet bland ekonomer har man hunnit lära sig att det bland dem sällan eller aldrig finns några "entydiga forskningsresultat" som alla godkänner. Det är med ekonomkåren som med 1700-talets polska riksdag - varhelst två ledamöter möts finns det minst tre åsikter representerade.
Detta inte sagt som någon sidvördnad mot forskningen. Det är bara så att i en ekonomi - och i samhället i sin helhet - är det så många krafter i samtidig rörelse att det aldrig går att peka ut en enda som den avgörande. Alltihop är ett spel mellan samverkande likaväl som motverkande faktorer.
Ändrar man någon av faktorerna, eller påverkar deras inbördes relationer, förändras förstås slutresultatet. Men poängen är att man kan få den förändringen på olika sätt - eftersom det alltså finns olika faktorer att laborera med.
Men när man väljer hur man vill rikta sina åtgärder, ska man ha klart för sig att det inte bara handlar om vilket primärresultat man vill uppnå - utan också vilka sekundäreffekterna blir.
Och sekundäreffekterna kan skilja sig mycket i kraft, även om primärresultatet blir detsamma - beroende på vilka åtgärder man väljer.
Det finns i dag forskning, som visar att låga arbetslöshetsersättningar i kombination med svag arbetsmarknadspolitik och svagt regelverk ("den amerikanska modellen") ökar utbudet av arbetskraft. Det finns likaså forskning, som visar att generösa ersättningar, aktiv arbetsmarknadspolitik och tydliga regelverk, uppbackade av kollektivavtal ("den nordiska modellen") också leder till höga förvärvsfrekvenser.
Den förra metoden betyder fler låglönejobb, fler osäkra jobb och fler familjer med sämre ekonomi än andra, med effekter också för deras barns uppväxtvillkor.
Hur vi väljer att bekämpa arbetslösheten är alltså inte en fråga bara om hur många som kan fås ut i jobb - utan också om hur samhället ska se ut.
Dessutom finns ett par riktigt stora frågor med anknytning till arbetslösheten, som mer borde in i debatten:
med det låginflationsmål, som de internationella beroendena kräver av oss i dag, krävs en arbetslöshet på sannolikt 3-4 procent. Det är priset för vår internationella konkurrenskraft - och är det rimligt att de arbetslösa ensamma ska betala för det i form av otillräckligt ekonomiskt skydd?
med en arbetsmarknad, som allt mer kräver "flexibilitet", måste en ökande andel arbetande vandra mellan olika jobb. Och det kommer självklart inte alltid att gå att passa ihop slutet av en anställning med början av en ny utan mellanliggande arbetslöshet. Är det då rimligt att, som regeringen nu gör, försämra ramvillkoren, så att dessa mellanjobbsperioder blir mycket ekonomiskt pressande för de människor, som bär upp den flexibilitet alla anser så nödvändig?
Ann-Marie Lindgren
