En kamrat beklagade sig över hur dyrt det blivit att resa till Spanien nu för tiden. Där gångna tiders charterresenärer kunde unna sig lite lyx på semestern har dagens semesterfirare inte längre samma ekonomiska möjligheter. Det har helt enkelt blivit dyrare att köpa olika tjänster och därmed har prisnivåerna börjat jämställas med dem i Sverige. Som min kamrat uttryckte det: "det är ju snart lika dyrt som hemma!".
Visst känns det roligare när man som turist på Mallorca eller Gran Canaria både kan äta, dricka och shoppa billigare än hemma. Men det finns förstås en anledning till att det blivit dyrare för oss som längtar till sol och bad under det kalla vinterhalvåret. Och det handlar om att spanjorerna har fått uppleva en välståndsökning. Så länge folk var fattiga och lågavlönade var det naturligtvis billigt att köpa deras arbetskraft. Detta har förändrats och det tycker jag är positivt.
Under Francoregimen ansågs det dessutom olämpligt för kvinnor att förvärvsarbeta, så när dessa kom ut på arbetsmarknaden i större utsträckning innebar det en förbättring. För det spanska samhället självfallet, men främst för kvinnorna som därmed kunde försörja sig själva med allt vad det innebär av ökad självständighet och minskad fattigdom. Så från jordbruk över till enklare varuproduktion och inte minst turistnäring har de spanska kvinnorna och männen lyft sig själva och landet ur fattigdom.
Det är inget negativt. Tvärtom. Det kan aldrig vara ett hot mot vår svenska välfärd att människor får en bättre levnadsstandard i andra länder. Visst kan det kännas en smula oroligt när enklare varuproduktion lämnar Sverige och flyttar till låglöneländer. Men när väl människorna i dessa länder skaffar sig möjlighet till försörjning blir även de en köpstark intressent av svenska produkter. I slutändan tjänar vi alla på att bekämpa fattigdomen världen över.
Det är min tro att vi med vår utvecklade infrastruktur och den forskning som våra universitet och högskolor presterar klarar oss väl. Genom att satsa på att utveckla mer komplicerade systemlösningar har svensk industri gjort sig ett namn på världsmarknaden. Vi har inget att tjäna på att kämpa emot den globalisering som pågår. Få länder är så utlandsberoende som vårt. Därför ska vi i stället dra nytta av att andra länder utvecklar sin välfärd. Det är bra för människorna där men även för Sverige.
De största hoten är även de globala. Det handlar om miljöförstöringen och de flyktingströmmar som sker främst mellan de fattigaste länderna. De hoten kan dagens ansiktslösa kvartalskapitalism aldrig lösa. Det handlar istället om att värna de demokratiska värdena för att utgöra en motvikt till dessa kortsiktiga avkastningar. Det borde vara ett gemensamt mål för alla länder.
För Sveriges del handlar det om att vi nationellt borde skaffa oss en kraftfullare näringspolitik som kan erbjuda svenskarna en tro på framtiden. De som ser framtiden som ett hot kommer nämligen aldrig att klara av att ta steget in i den. Men finns visionen om en värld där ingen människa förlorar på att andra vinner, då vågar vi också känna framtidstro.
Då kan vi känna att det är bra att kaffet blivit dyrare på Kanarieöarna.
