De flesta av oss har en inre bild av Göteborg som en socialdemokratisk stad. Vi tänker kanske på Göran Johansson och röda fanor kring Götaplatsen på första maj. En industristad där S styrt sedan år 1994 måste ju vara ett socialdemokratiskt fäste, eller?
Föreställningen utmanas om man går in på till exempel SCB:s eller Valmyndighetens hemsidor och tittar på statistiken från de val som varit från 94 och framåt. Då finner man att S i Göteborg i regel presterar sämre än i riket.
I riksdagsvalet år 2014 fick S 31 procent av rösterna i riket, men bara 23 procent av göteborgarnas. I kommunalvalet bara 22 procent här mot 31 procent totalt i riket.
Så ser det ut också om man tittar bakåt. I riksdagsvalet år 2010 fick S 30 procent i riket, men bara 25 i Göteborg. År 2006 fick man av rösterna till riksdagen nästan 35 procent i riket, men 29 procent i Göteborg.
När statsministern Göran Persson (S) dominerade valet år 2002 och fick 39 procent i hela landet var det bara 33 procent av göteborgarna som röstade på hans parti. Också 1998 hade skillnaden varit cirka sex procentenheter mellan Göteborg och Sverige totalt i riksdagsvalet för S.
Men vad var då Göran Johansson-effekten? Jo, den var att S i Göteborg fick bättre stöd i kommunalvalet än i riksdagsvalet år 2006. Många s-väljare valde bort Persson men valde kvar Johansson som fick 36 procent i kommunalvalet i Göteborg.
Det var då ett trendbrott. I valet år 2002 hade S i Göteborg fått sämre resultat i kommunalvalet än i riksdagsvalet.
Statistiken förvånar många. Inte minst eftersom bostadspolitiken där medelklassen flyttar till kranskommunerna borde gynna ett stort S.
Men den visar också vilken skicklighet och rutin partiet har haft när det gäller att klänga sig fast vid makten. På sistone kanske alltmer till priset av ökat inflytande för stödpartier till vänster.
