Kommunalskandalen har satt fokus på ett allvarligt problem inom svensk politik. Det handlar inte om fackpampars vidlyftiga representation, deras fäbless för ”spritfester” eller glappet mellan Kommunals medlemmar och dess ledning. Kommunals interna kultur är djupt osund och behöver reformeras. Men det är framförallt en fråga för fackförbundets medlemmar att hantera.
Det största problemet är det mycket nära förhållandet mellan fackföreningsrörelsen och Socialdemokraterna. Ett förhållande som äntligen har satts under lupp som en följd av nyheten om att utrikesminister Margot Wallström (S) har hyrt en lägenhet i en fastighet som ägs av Kommunal. Hyreskontraktet var dessutom direkt knutet till hennes tjänst som utrikesminister. Ifall hennes anställning skulle avslutas skulle även kontraktet ha upphört.
I måndags inledde chefsåklagaren Alf Johansson på Riksenheten för korruption en förundersökning om mutbrott. Det säger något om betydelsen av Wallströms klavertramp, även om de flesta jurister är eniga om att det är osannolikt att Wallström kommer att åtalas för mutbrott.
Innebär det att Wallström har agerat korrekt? Knappast. Det är högst opassande att en minister som är i behov av bostad utan minsta tvekan kontaktar ordföranden för LO:s tyngsta förbund för att undersöka möjligheten att få en lägenhet. Att varken Wallström eller Kommunals ordförande Annelie Nordström insåg olämpligheten i detta visar att LO och Socialdemokraterna står så nära varandra att de knappt vet var partiet slutar och facket börjar.
Idén om facklig-politisk samverkan, som det så fint kallas på sossespråk, lever än - trots att den egentligen hör hemma i ett annat sekel. För att nämna några exempel: En plats reserveras i Socialdemokraternas verkställande utskott till LO:s ordförande, LO-medel slussas direkt till S partikassa och under det hör till vanligheterna att LO bidrar med kampanjarbetare till Socialdemokraterna under valår. Föreställ er en liknande relation mellan Moderaterna och Svenskt Näringsliv. Det hade, med största sannolikhet klassats som korruption och det hade skrikits i högan sky om otillbörlig påverkan.
Det räcker inte med att beklaga sig över fallet Wallström. Tiden är mogen för en skilsmässa mellan LO och Socialdemokraterna. Alla LO:s medlemmar tillhör inte Socialdemokraterna, de har väljare från såväl höger som vänster. Framförallt är det inte rimligt att Sveriges största parti ska fortsätta att vara så pass tätt sammanlänkat med en intresseorganisation.
Kommunalordföranden Annelie Nordström uttryckte det väl i en intervju häromåret: ”Det är dags att sluta gosa med Socialdemokraterna. Att hålla på och jamsa med varandra på det sättet är passé.” (DN 4/8-2014). Om Nordström faktiskt hade levt efter sina egna ord hade det varit ännu bättre.
