Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Jimmie Åkessons parti tycks behålla sitt starka stöd inför helgens val. Bild: Claudio Bresciani/TT

Så tappade vänstern och borgerligheten arbetarväljarna

Mätningar inför det stundande Europaparlamentsvalet bekräftar tesen att svensk vänster och borgerligheten har svårt att vinna tillbaka väljare som gått till Sverigedemokraterna.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Moderaterna och Socialdemokraterna ser ut att gå deprimerande resultat till mötes i söndagens Europaparlamentsval. Moderaterna är enligt en färsk Sifo-mätning nere på 13,5 procentenheter.

Det är sämre än vad Moderaterna fick i senaste kommunvalet i Göteborg och är inget annat än en katastrof för partiet som gör anspråk på att vara regeringens huvudsakliga oppositionsparti.

De svenska socialdemokraterna får i ett europeiskt perspektiv snarast anses vara sällsynt stabila med sina 20 procent i mätningen. Men med svenska val mätt är det ändå ett underbetyg för Socialdemokraterna.

Samtidigt ska man komma ihåg att Europaparlamentsvalet för många väljare är ett experimentval. Här kan väljarna pröva uppstickarpartier och mer radikala sekundäralternativ. Det är skillnad på vilka politiker man skickar till kontinenten vars funktion och effekt på vardagen är lite oklar och de som ska avgöra förskolebudgeten och pensionerna.

Men man kan också se det på ett annat sätt: Europaparlamentsvalet är en indikation om vart väljarströmmarna är på väg inom några år. Valet fångar väljarna i deras mest ärliga och fördomsfria stund.

Ska man döma av mätningen så har den hittills stabila majoriteten i Europaparlamentet bestående av Socialdemokratiska PES och konservativa EPP en utmaning framför sig. De som ser ut att vara vinnare är Sverigedemokraterna och, givet resultatet i senast riksdagsvalet, Miljöpartiet.

Men det som är riktigt utmärkande och viktigt med mätningen är att så många arbetarväljare har tagit flera steg högerut och många väljer att lägga sin röst på SD. Det motsvarar utvecklingen i länder som Italien, Frankrike och Polen där arbetarväljarna i allt högre utsträckning lägger sina röster på högerpartier som säger sig värna välfärden och tryggheten. Denna väljarström tycks bara bekräftas i samband med helgens val.

Men vänstern i Sverige har inte bara tappat röster. I utbyte mot arbetarväljare har det strömmat till tjänstemän, välutbildade, minoriteter och studenter. ”Majorna röstar rött” stod det på en banderoll inför riksdagsvalet. Och så är det. Den klassiska vänsterväljaren tillhör numera den välutbildade och miljömedvetna medelklassen i innerstaden. Motsvarande mönster upprepas även i Stockholm och Malmö.

Samtidigt ska man inte glömma att även Moderaterna tycks ha väldigt svårt att vinna tillbaka förlorade väljare från Sverigedemokraterna. Närmandet mellan svensk borgerlighet och svensk vänster under 2000-talet i frågor som rör migrationspolitik och rättspolitik, för att bara nämna två exempel, gjorde många väljare rådvilla.

Denna utveckling är sannolikt ett av de mest utmärkande dragen för 2000-talets politiska landskap. Många väljare uppfattade varken att vänstern eller traditionell höger tillvaratog deras klassintressen.

I stället har vänstern, samt även i viss mån borgerligheten lagt mycket krut på identitetspolitik och flyktingfrågor samtidigt som de skyllt såväl miljöproblem som främlingsfientligheten på bittra och fördomsfulla vita män. Utvecklingen är en konsekvens av medvetna val från de berörda partierna under flera decennier.

Få inom vänstern eller borgerligheten har insett detta allvarliga misstag. Och det är en lång resa mellan att inse vidden av en så omfattande förändring till att faktiskt svara på den. Konsekvensen kommer man likaväl att behöva leva med, så även efter helgens val till Europaparlamentet.