Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: NTB
Bild: NTB

Karin Pihl: Så riskerar politiken att försvåra din vardag

Förskoleplikt för integrationens skull kan låta helt rimligt. Men det är ett typexempel på politik som formats av en skrivbordspolitiker. Sådana förslag riskerar att skapa fler problem än vad de löser.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Egentligen är det ingen stor sak. Regeringens utredare, som presenterade sitt förslag förra veckan, föreslår att förskolan ska bli obligatorisk från fem års ålder. Syftet är att förbättra språkutvecklingen i svenska för barn med utrikes bakgrund, och därmed ge alla barn en likvärdig start inför grundskolan.

Förslaget rör inte särskilt många. 95 procent av alla femåringar går redan i förskolan. Totalt rör det sig om 6 800 barn. Att skolplikten förlängs med ett år kommer i praktiken inte att göra någon skillnad för de allra flesta barn och familjer.

Något stort integrationslyft är det alltså inte tal om. För att komma åt problemet med att små barn inte lär sig svenska behöver man sannolikt göra förskolan obligatorisk från en ännu lägre ålder – förutsatt att förskolan håller hög kvalitet.

Sådana förslag finns. Jämlikhetskommissionen som presenterade sitt betänkande tidigare i år vill ha obligatorisk förskola från tre års ålder. En grupp socialdemokrater i riksdagen har motionerat om obligatorisk förskola från två år. Motiveringen i motionen är att ”vägen till ett jämlikt samhälle börjar i sandlådan”.

Skolplikt från två års ålder är en radikal åtgärd, och en stor frihetsinskränkning. Det är ett typexempel på politik som utgår från att samhället kan byggas utifrån en rationell modell – identifiera problem, hitta en lösning, verkställ. Som att skruva ihop en Ikeamöbel.

I stor utsträckning är problemlösning politikens uppgift. Men det finns en aspekt av politik som man måste ta med i beräkningarna om den ska vara hållbar på sikt: legitimitet. På pappret kan formeln verka hur logisk som helst. Om politiken inte är förankrad bland medborgarna riskerar den att skapa fler problem än den löser.

Förslagen om förskoleplikt drabbar den som föredrar alternativa lösningar till förskolan, som dagmamma, och som kan garantera att barnets språkutveckling ändå. De tvingas "ta en för laget".

Ett annat sådant förslag är kvoterad föräldraförsäkring, en debatt som blossar upp med jämna mellanrum. Nu senast från S-kvinnor och S-studenter, som på SvD:s debattsida skriver att Socialdemokraterna måste sätta en tydlig tidsplan för när möjligheten att flytta dagar mellan föräldrar ska upphöra (30/11). Syftet är att få kvinnor att arbeta i stället för att ta hand om barn och på så vis skapa ett mer jämställt samhälle. Men kvotering av föräldraledigheten är inte populärt. I undersökningar brukar runt en femtedel av befolkningen vara positiv till en obligatorisk delning.

Skrivbordspolitik riskerar att bli särskilt olycklig när det rör människors barn. Exempelvis när politiker vill använda barnens skolgång som medel för integration. I Trollhättan har politiker beslutat att lägga ner Kronanskolan, som har många elever med utrikes bakgrund, och i stället bussa barnen till andra skolor. Det ledde till protester, också från föräldrar som har barn på Kronanskolan. De kände sig utpekade. ”De säger att vi måste stänga skolan så de får träffa ’svenska barn’. Det sårar, för jag har alltid sagt till Mariam, du är svensk”, sa mamman Amal Abdallah, som skrivit till kommunen och klagat (Aftonbladet 11/10).

Ytterligare ett exempel på olycklig ingenjörspolitik är att ge nyanlända rätt till förtur i bostadskön. Det tillämpas i sex av tio svenska kommuner (Hem&Hyra 12/10 2018) och förespråkas av Miljöpartiet i Göteborg. Tanken är egentligen rimlig. Det berör en grupp som inte haft möjlighet att stå i kö. Men den som har betalat sin köavgift i flera år och missar ett kontrakt kommer antagligen inte att bli glad.

Risken med den ingenjörsmässiga inställningen till politik är att det är lätt att glömma bort att inte ens det svenska samhället är en Ikeamöbel. Det gäller att vara varsam när det är människors vardagsliv det handlar om. Att införa obligatorisk förskola, kvotera föräldraledighet och skolplatser eller att ge vissa grupper särskilda förmåner kan verka kreativt på idéplanet. Om människor uppfattar politiken som orättvis, illegitim och störande riskerar det att leda till missnöje.

Man kan invända att någonting måste göras åt stora samhällsproblem. Det är sant. Men det är därför politik är svårt. Det kräver ständiga avvägningar och omprövningar. Ett förskoleobligatorium kan låta självklart - ge barn utan svenskkunskaper hemifrån dessa kunskaper. Men i andra vågskålen finns de föräldrar, med fullgoda kunskaper i svenska, som hellre har sina barn hemma och som får friheten i sin vardag krympt. Vad som framstår som en lösning på ett problem kan orsaka problem för andra.