Så händer det igen. En gammal byggnad ska återigen rivas i Västsverige. Nu är det den 170 år gamla disponentvillan i Mölnlycke som står i vägen för byggkranarna. Fastighetsbolaget Wallenstam bygger i området. Just där villan står vill bolaget bygga 50 lägenheter.
Kommunen säger nej till rivningen. Men Mark- och miljödomstolen har bestämt att inte pröva ärendet. Fritt fram för att riva. Snart försvinner ytterligare ett stycke historia. Men varför bry sig, menar många. Vad är poängen? Släpp nostalgin!
Men det handlar inte om rädsla för det nya. Gamla hus skapar med sin närvaro ett band till det förflutna. Deras närvaro hjälper oss – ibland helt undermedvetet – att förstå att många levt på samma plats långt innan vi var födda. Vi får då en förståelse för att vi bara under en kort tid förvaltar platserna vi bebor. Det kan, i den bästa av världar, främja respekten för omgivningen.
Ett mer konkret och praktiskt argument för att vara försiktig med rivningsplanerna är att närvaron av det gamla bidrar till en estetisk mångfald som inte kan repeteras. Det är helt enkelt ett tecken på rikedom att blanda nytt med gammalt och ha överlappande tidsepoker. Inte sällan innebär det också förhöjda fastighetsvärden, både för kommun, fastighetsbolag och den enskilde medborgaren.
För platser som Mölndal, Göteborg och Mölnlycke med en rik industrihistoria är gamla disponentvillor och rikt utsmyckade bruksbyggnader något värdefullt. Det handlar dessutom om något oersättligt. Ingen bygger en ny disponentvilla eller fabrikslokal. Vi talar om en mycket begränsad resurs.
Men ändå händer det. Rivningarna fortsätter ohämmat. I augusti förra året jämnades Rosendahlskasernen i mölndalska Kvarnbyn med marken. Vi skrev om de planerade rivningarna i Kvarnbyn och Forsåker för lite mindre än ett år sedan.
Då var det det kommunala bolaget MölnDala Fastighets AB som planerade rivningar för att ge plats för nytt. Politikerna stod bakom beslutet. De ansåg att byggnaderna som skulle rivas var i för dåligt skick, inte var "ändamålsenliga" och saknade rätt funktioner.
Men hur kunde byggnaderna förfalla till den milda grad att de knappt kunde renoveras längre? Vem tillät det? I bakgrunden gömmer sig decennier av underlåtelse att underhålla eller ställa krav på fastighetsägare att göra det.
Lösningen på problemet är inte räddningsaktioner i sista stund.
Problemet med alla dessa rivningar är att det oftast redan för försent när man hör talas om dem i lokalpressen. Aktivistgrupper, som Bevara Kvarnbyn i Mölndal och Föreningen Fasad i Göteborg, har vid det laget under en lång tid munhuggits med politiker, byggbolag och skickat protestlistor. Ibland räddas en del men ofta, vilket vi är plågsamt medvetna om i Göteborg, går det mesta förlorat.
Det går helt enkelt inte rädda hus i sista stund eller förlita sig till att entusiaster räddar vår historia. Det slutar alltsomoftast med sorg.
Det måste till ett annat förhållningssätt och andra perspektiv. Lokalpolitiker behöver få upp ögonen för den här frågan betydligt tidigare i processen. Det handlar inte om några våldsamma mängder hus per västsvensk kommun.
Det finns faktiskt goda lokala exempel. I Majorna var det tidigare vanligt med rivningar när det skulle rustas upp. Nu ställer staden i stället krav på att byggbolag restaurerar äldre hus om de ska få tillåtelse att bygga nya. Ett utmärkt exempel på detta finner man i hörnet av Kommendörsgatan och Karl Johansgatan, Kvarteret Oktanten. Det gamla landshövdingehuset restaurerades och kompletterades med nybygge mot Oscarsleden.
Västsvenska kommuner borde ta initiativ till att inventera kulturhistoriskt viktiga fastigheter och förekomma deras förfall och oundvikliga rivningar. Köp upp, ställ krav och använd det politiska utrymmet till att skydda kulturhistoriskt viktiga fastigheter så långt det går.
Byggnadsvårdsföreningen kan säkert vara behjälplig med att förstå vilka lokalhistoriska skatter som är i farozonen. Rosendahlskasernen kunde inte räddas och sannolikt inte heller disponentvillan i Mölnlycke. Men det finns andra delar av vår gemensamma historia som kan bevaras.