Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bild: Ernst Henry Photography

Så kan staten spara miljarder

Innovationsstödet till företag, såväl privata som offentliga, ger knappt något. Samtidigt kostar det skattebetalarna miljardbelopp varje år. Här finns stora besparingar att göra.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Tala tillräckligt varmt om hållbara miljövisioner och den statliga pengakranen öppnas på full fräs. Det intrycket får man om man tittar närmare på den statliga innovationspolitiken. Ett utgiftsområde som kanske på grund av sin positiva och framåtsyftande utgångspunkt har behandlats väldigt okritiskt. För vem är egentligen emot innovationer och framgångsrika svenska företag?

Men om man granskar miljardrullningen av skattekronor till olika företag, såväl privata som offentliga, så märker man att nyttan är låg eller att det skapas direkt skadliga följdverkningar av det offentliga stödet. I en artikel i senaste numret av Ekonomisk debatt har forskarna Christian Sandström, Jan Jörnmark, Martin Björklund och Klara Hvarfner gjort en sammanställning av forskningsläget rörande innovationspolitiken i Sverige.

Läsningen är nedslående. En studie från 2016 som citeras i artikeln visar att innovationsstöd till företag "saknar effekter på omsättning, antal anställda och produktivitet". De små positiva effekter som kan ses i storstadsregionerna överskuggas av de direkt skadliga effekterna i avfolkningsregioner - där alltså stödet förmodas ge störst verkan. I stället för att gynna tillväxt så skapas ett system av bidragsberoende. Så varför fortsätter pengarullningen?

Artikelförfattarna konstaterar att: "stödjande aktiviteter är förknippade med begränsade politiska kostnader och tydligt politiskt värde". Enklare uttryckt: det är inte så kontroversiellt att stödja företag med pengar. Därför blir misslyckandet heller inte så kostsamt för politikerna, om det ens uppmärksammas. Den rent ekonomiska kostnaden sprids dessutom ut på hela väljarkollektivet, varför nackdelarna sällan blir så uppenbara för en enskild medborgare. Alltmedan politiker kan slå sig för bröstet och skryta om hur mycket de gillar innovationer och företagande.

Det saknas inte lokala exempel på den här politiken. Det är bara att minnas de två miljarderna som gick till Göteborg Energis katastrofala satsning på Gobigas-anläggningen. Skattepengar användes som riskkapital för en anläggning som idag står helt oanvänd. Utan köpare och med en underhållskostnad (så byggnaderna inte förfaller) på ett par miljoner årligen.

Ett annat sätt att se på hela innovationspolitiken är att det är ett effektivt sätt för politiker att köpa sig ett gott anseende. I stället för att ta tag i marginalskatter och regleringar så visar regeringen Löfven handlingskraft med hjälp av ett innovationsråd. Samtidigt som de positiva effekterna på företagande och samhällsekonomin uteblir.

Att innovationspolitiken trots de goda avsikterna misslyckas innebär inte att staten ska strunta i att ägna sig åt politik som gynnar landets företagare. Snarare handlar det om att bidragspolitiken knappast är rätt politiskt vägval. Skär ned den för en ordentlig statsfinansiell besparing och gör något som faktiskt fungerar.