Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Christer Sfeir, civilingenjör och skribent. Foto: Heter Hoelstad / Sören Håkanlind/GP/arkiv. Montage Bild: Peter Hoelstad, Sören Håkanlind
Christer Sfeir, civilingenjör och skribent. Foto: Heter Hoelstad / Sören Håkanlind/GP/arkiv. Montage Bild: Peter Hoelstad, Sören Håkanlind

Christer Sfeir: Så kan radikala islamister avprogrammeras

Svenska politiker bör lyfta blicken och inspireras av de metoder som länder i Mellanöstern tillämpar för att "avprogrammera" radikala islamister.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästskribenter representerar ett bredare politiskt spektrum.

De senaste terrorattackerna i Europa har aktualiserat frågan om hur den islamistiska terrorn ska bekämpas. Många förespråkar enkla och lätta lösningar i tron att det hjälper. Tillåt mig att vara väldigt tydlig: Det finns inga genvägar.

Radikala uppfattningar är inget som plötsligt kommer över en när man vaknar på morgonen. Än mindre militant radikalism och allra minst våldsbejakande militant radikalism, som i Mellanöstern kallas takfirism. Det är en lång process innan man tar till våld.

Takfirismen tillåter extremisterna att kringgå islams förbud mot att döda någon genom att förklara denne vara icke-muslim, kafir, alltså otrogen. Takfirism är viljan att rena ”muslimska samhället” från kuffar, otrogna. Förenklat: Takfir är eliminering.

Elimineringen föregås av en sorts rättegång där terrorgruppen tillämpar sin tolkning av sharia, lagen, genom att citera delar ur Koranen och Sunnah, tolkningar av det Muhammed sade och gjorde. Domslutet, fatwan, innehåller en redogörelse liknande en dom i en vanlig tingsrätt.

Teologen Ibn Taymiyyah på 1200-talet delade in de otrogna, kuffarna, i grupper: Kristna var otrogna man kunde sluta fredsavtal med. Kättare, exempelvis perser, gick däremot inte sluta avtal med. Värst ansågs dock avfällingarna, de som varit rättrogna muslimer men som slutat följa muslimska plikter som bön och fasta. Ibn Taymiyyah introducerade även konceptet att varje avsteg från religiösa plikter var ett brott och att det är varje muslims plikt att bekämpa (jihad) dessa regelbrott oavsett om de är härskare eller vanliga människor. Därför kallas metodiken jihadisk-takfirism.

Ibn Taymiyyah som dog i fängelse, inspirerade både Ibn Abd-alWahhab, grundare av wahhabismen på 1700-talet, och Sayyed Qutb, en av ledarna i Muslimska Brödraskapet (MB) som själv satt fängslad 1954-1966. Qutb omarbetade Ibn Taymiyyahs tankegods för att passa Egypten under president Nasser (som också varit medlem i MB). Men han skapade också i hemlighet en militant gruppering inom MB, med en annan teologisk underbyggnad som skulle eliminera Nasser och dennes regim. Qutb avrättades dock av egyptiska myndigheter 1966 utan att hans planer satts i verket.

Qutbs extremistiska ideologi har använts av kända MB-adepter som Azzam, Bin Laden, Zawahiri och al-Baghdadi vilka skapade jihadi-takfiriska grupper som al-Quaida, Nusra, Hamas och Daesh (Islamiska staten).

Hur hanterar då länderna i Mellanöstern radikalism idag? Vissa länder i regionen, som Egypten och Saudiarabien, har ett rehabiliteringsprogram, även kallat ”Munasaha” (rådgivning), där dömda terrorister (medlemskap i Daesh, det vill säga IS, är brottsligt) behandlas såsom sektmedlemmar som behöver avprogrammeras med hjälp av ulama – religiöst lärda män – och psykologer. I sin avprogrammering av takfirister använder myndigheterna sig av de tre T:na för att beskriva den radikaliseringsprocess de försöker rulla tillbaka; Tanfir, Takfir, Tafjir (ungefär: vilseleda, avhumanisera, bomba).

Tanfir: Extremistrekryteraren underminerar rekrytens egen bild om landet genom att påstå att rekryten aldrig kommer att bli accepterad av samhället, inte lever enligt sharia, med mera.

Takfir är nästa steg. Rekryten övertygas om att föräldrar, släktingar och vänner är fiender och inga riktiga muslimer. Rekryten intalas att det är legitimt att eliminera "otrogna/avfällingar", som förberedelse för sista steget: att utföra attentat, tafjir.

Rekryteraren är en förebild, oftast en imam i någon källarmoské eller virtuell i form av Youtube-klipp. Rekryten genomgår en förändring som är tydlig: Han låter skägget växa, bryter med sina kompisar, börjar be regelbundet helst i moské, ifrågasätter starkt det egna landets värderingar et cetera.

Ulamas roll, som kan sin Koran och Sunnah, blir att återföra takfiristens föreställningsvärld till det normala genom dialog och argumentation där kontraargument presenteras för att övertyga takfiristerna. Det handlar om samtalsterapi mellan en auktoritet inom religion och en person med obefintliga kunskaper.

Det är så man uppnår hävstångseffekten. Samtalsterapin sker samtidigt som takfiristen avtjänar sitt straff. Munasaha-programmet har i vissa länder uppvisat ett lyckosamt utfall på 86 procent takfirister som ej återfallit efter tio år.

Rådet blir således: Identifiera, fånga in, avprogrammera.

Utifrån ett svenskt perspektiv finns det mycket som ska vägas in: Hur ska lagstiftningen se ut för att vara effektiv utan att inskränka religionsfrihet eller den personliga integriteten? Hur ska formerna för att lämna tips se ut? Hur identifiera, klassificera och sortera takfirister?

Detta får våra beslutsfattare ta tag i… helst igår.