Det finns rätt sorts maktkritik och det finns fel. Att skärskåda på vilka grunder som medierna hängde ut namngivna personer under Metoo, är definitivt fel sort. Det fick Uppdrag Granskning-journalisten Lina Makboul bittert erfara när hon våren 2018 satte rörelsen under lupp.
I ”Revolutionens första offer” (Mondial 2023) berättar hon hur det var att stå som ensam granskare mot en aggressiv mur av offentliga personer, författare, artister och journalister som orkestrerade drev från sociala medier – vår tids kyrkbacke – som sedan spillde över till den traditionella nyhetssfären.
Det var en period med en lång rad branschupprop, ofta fyllda med anonyma vittnesmål om övergrepp. Facebookgruppen #akademikeruppropet var ett. Här var förlopp och bevisföring likartad som i de övriga grupper som Makboul och Uppdrag Granskning bevakade, liksom kopplingen till medier. Hashtaggen skapades först efter att Svenska Dagbladet efterlyst berättelser och vittnesmål om sexuella trakasserier i högskolevärlden.
Mobiliseringen skedde genom att gruppens kärna lade till personer, vilka sedan utifrån sina vänlistor adderade ytterligare namn. När man valde att gå ur, lades man nästan omedelbart till igen. Så var det också för mig. Uppropen lovades medialt utrymme om de var stora och samlade drabbande berättelser. Forskaren Alexandra Söderman, initialt tillsammans med Johan Söderman, försökte tidigt problematisera mekanismerna i #akademikeruppropet. De ifrågasatte uppmärksamhetslogiken som drev gruppen och som skapade den bild av universitetet som sedan förmedlades i artiklar.
Alexandra Söderman granskade hur #akademikeruppropet administrerades. Hon fann att kritik, diskussion eller försök till nyansering explicit undanbads. Sådana trådar stängde administratörerna ned. Det gällde att via de anonyma vittnesmålen leda i bevis att det också här, i varje del av högskolesektorn, fanns ett strukturellt problem med sexuella trakasserier.
Lina Makboul ifrågasätter inte existensen av förtryck, övergrepp och orättvisor kopplade till kön, utan varför pressetik, källkritik och andra rättsliga principer inte gällde för de publiceringar som rörde Fredrik Virtanen och Benny Fredriksson. Hennes granskning rörde till den svenska Metoo-vågens skarpa uppdelning i offer eller förövare, god eller ond. En rolldelning som många medier i övrigt okritiskt reproducerade.
Makboul blev en förrädare och den goda kampens fiende. I en lång rad upprops-grupper varnades medlemmar för att svara på frågor eller medverka till att granskningen kunde genomföras. Journalister, redaktörer och ansvariga utgivare var inte heller begivna på intervju.
Revolutionen som rullade fram hade en obestridbar trossats: det finns ett universellt förtryckande patriarkat som genomsyrar varje bransch, varje sammanhang och all mänsklig interaktion. Det var en sanning som inte tålde någon som helst kritik.
En dimension i Makbouls skildring griper mig på ett personligt plan. Osminkat beskriver hon hur det känns när nära kollegor väljer sida genom att delta i smutskastningskampanjer på sociala medier. Sådant tar värre än annat. Det påminner mig om vännerna som försvann när min bok Genusdoktrinen kom ut. Makboul hanterar det genom att sätta svikarna på en diger svartlista. Att en sådan har viss terapeutisk verkan kan även jag intyga.
