Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Anhängare av Gyllene Gryning under en manifestation 2019. (AP Photo/Yorgos Karahalis) Bild: Yorgos Karahalis
Anhängare av Gyllene Gryning under en manifestation 2019. (AP Photo/Yorgos Karahalis) Bild: Yorgos Karahalis

Adam Cwejman: Så föll tre europeiska nazistpartier

Under början av 2010-talet fanns en rädsla att vi såg början på en ny våg av nazistpartier i Europa. Tre av de största hör vi numera sällan talas om.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Under mitten av 2010-talet vårades det för högerextrema partier i Europa. Även de riktigt radikala gick det bra för. Ungerska Jobbik fick i valet 2014 20,2 procent av rösterna i parlamentsvalet. Två år tidigare hade ukrainska Svoboda fått tio procent av väljarnas stöd och det grekiska nazistpartiet Gyllene Gryning hade fått sju procent i parlamentsvalet.

Det var inte första gången som högerextremister hade fått representanter i parlamenten. Men det som urskiljde dessa tre partier var att de var långt mer radikala än många andra i Europa. Alla tre hade någon form av paramilitära milistrupper anslutna till sig. I olika utsträckning förordade de aktiva våldshandlingar för att uppnå sina mål. Till skillnad från många andra högerextrema småsekter hade de, trots den våldsamma framtoningen, fått stort parlamentariskt stöd i sina respektive länder.

Reaktionerna var förstås upprörda. Var detta början på en bredare trend av radikalisering i Europa? Varslade deras framgångar om vad som komma skulle i många andra länder?

Lyckligtvis blev det inte så. Och kanske därför har vi hört rätt lite om Jobbik, Gyllene Gryning och Svoboda de senaste åren. De har helt enkelt, på lite olika sätt, imploderat och slutat lämna avtryck i offentligheten. Men hur gick det till? Minst lika viktigt som att förstå framväxten av dylika partier och rörelser är att förstå hur de misslyckas och försvinner.

I det senaste ukrainska parlamentsvalet för ett år sedan fick Svoboda ynka 2,15 procent av väljarstödet. Det innebär ett av 450 mandat i Verkhovna rada, Ukrainas parlament. Efter rekordvalet 2012, då partiet även lämnat stort avtryck under Maidanprotesterna mot Janukovitjregimen. stötte partiet på allvarliga problem.

Trots att Svoboda lyckades ena en stor koalition av högerextremister inför valet 2019 misslyckades de totalt i valet. Interna stridigheter var en del av förklaringen, men viktigast var att ingen efterfrågade en högerextrem röst i parlamentet. Kampen mellan de olika kandidaterna och partierna i den politiska mitten var skarp och dessutom laddad av konflikten med de ryska separatisterna i Ukrainas östra delar. Mer avgörande frågor än radikal symbolpolitik hamnade i blickfånget. Även det pågående lågintensiva kriget har gjort att de större aktörerna i politiken tog mer utrymme och ingen behövde längre stöd av Svoboda.

När Svoboda växte till sig under Maidanprotesterna var det rätt många i svensk offentlighet som, i likhet med Putinregimen, försökte utmåla den ukrainska oppositionen som högerextrem. Men trots partiets synlighet har de, några år senare, förpassats till en fotnot i det stora sammanhanget.

Få partier drog till sig så mycket uppmärksamhet under början av 2010-talet som ungerska Jobbik. Deras milis Magyar Gárda som marscherade med fascistuniformer och fanor förde tankarna till nazisterna i den ungerska pilkorsarrörelsen som tog livet av romer och judar under slutet av andra världskriget . Men trots synligheten och det skrämmande framgångsvalet 2014 hade Jobbik svårt att behålla väljarnas stöd.

En av partiets huvudfrågor var korruptionsbekämpning och motarbetandet av utländskt inflytande i landet. Invandringsfrågan var, på grund av det ringa antal invandrare i landet, aldrig det som primärt drev stödet för partiet. Rätt tidigt började regeringspartiet Fidesz kopiera Jobbiks inriktning i vissa frågor. Nya skatter på multinationella företag förelogs och president Viktor Orbans tonläge gentemot EU skärptes.

Fidesz alltmer auktoritära politik och retorik konkurrerade i mångt och mycket ut Jobbik. Partiet påbörjade under 2016 också en, om man tänker på partiets historia, märklig avradikaliseringsprocess. Det högerextrema Jobbik påbörjade en vandring mot den politiska mitten. Från 2018 har partiet deltagit i protester, tillsammans med mitten- och vänsterpartier, mot den sittande Fideszregeringen. Stödet för partiet befinner sig numera på omkring tio procent. Det är en halvering jämfört med valet 2018. Det är fortfarande mycket - samtidigt är frågan om Jobbik 2020 verkligen är samma parti som för sex år sedan.

Till slut har vi det grekiska partiet Gyllene Gryning. När de efter finanskraschen 2009 var som starkast samlade de sju procent av grekernas väljarstöd. Vilket är väldigt mycket om man betänker att höga partiföreträdare har varit dömda för en rad olika våldsbrott. Det stödet höll i sig rätt länge. För fem år sedan fick partiet, återigen, sju procent av rösterna. Men sedan dess har de tappat i stöd. Förra valet minskade stödet till strax under tre procent (av väljarstödet) och partiet tappade samtliga parlamentsledamöter.

Men att väljarna lämnade Gyllene Gryning var bara början för partiets svanesång. För en månad sedan ställdes partiledaren Nikolaos Michaloliakos och sex andra höga partiföreträdare inför rätta. Den konservativa grekiska regeringen under Antonis Samaras satte hårt mot hårt. På grund av att Gyllene Gryning hade band till polisen blev det uppenbart för regeringen att vidare infiltration av myndigheter kunde sluta riktigt illa.

Därför har Gyllene Gryning, på grund av dess våldsamma karaktär, förklarats vara en illegal organisation. Samtliga som ställdes inför rätta dömdes. Hotet, våldet och morden ledde till en välmotiverad och kraftfull reaktion från det grekiska samhället.

Dessa tre exempel visar att det lyckligtvis, trots enstaka undantag, finns svagt stöd för våldbejakande högerextremism i Europa. Den potentiella väljarbasen är liten. Motståndet från övriga samhället är stort. Men som var fallet i Grekland krävdes också ett resolut agerande från rättsväsendet. För trots Gyllene Grynings ringa storlek var det ett våldsamt och revolutionärt parti.

Även om inre stridigheter tycks vara en konstant bland högerextrema partier, och här har Svoboda, Gyllene Gryning och Jobbik varit snarlika, har det som avgjort deras undergång varit något annat. I Svobodas fall var de helt enkelt inte tillräckligt relevanta politiskt.

I Jobbiks fall har ett större parti lånat en del av deras politik men tonat ned de mest radikala ståndpunkterna. Det är visserligen inte till någon glädje, men visar att väljarna åtminstone inte finner något egenvärde i ett högerextremt parti. Av fallet Gyllene Gryning lär vi oss att den rättsliga vägen både har starkt stöd och är välmotiverad om ett parti gör våld och hot till sitt främsta politiska redskap.