Det finns många skäl att studera det som sker politiskt i USA just nu. Det är lite av en naturlag numera att det mesta som händer i Amerika för eller senare kommer att slå även i Europa, och man behöver inte direkt ha ett minne som en elefant för att komma på exempel på detta.
Politiska tvåpartisystem är lustiga; de ger till en början intrycket av att vara närapå omöjliga att förändra, och vi antar lätt att länder som USA och Storbritannien helt enkelt är sämre och långsammare på att anpassa sig efter väljarnas nya politiska idéer än länder som fungerar på svenskt vis, där det finns en mångfald av politiska partier och barriärerna för nya aktörer att ta sig in i riksdagen är relativt låga.
Detta är dock en sanning med modifikation. Saken är att tvåpartisystem rör på sig ytterst långsamt, ända fram till den dagen de *inte* gör det. När förändringen väl kommer så tenderar den att följa en sorts ketchupeffekt, där nästan allt kommer ut på tallriken på en gång.
Valet i slutet av 2019 i Storbritannien resulterade i att Labour förlorade stora delar av sina äldsta och säkraste arbetarklassvalkretsar till Tories, som plötsligt blev ett mer utpräglat arbetarklassparti än Labour, sett till siffrorna. Detta gick så snabbt att det tog många yrvakna Tories på sängen.
Fler och fler tecken tyder idag på att en liknande förändring är på väg att ske bland USA:s republikaner. Demokraterna har redan de facto tagit över de flesta av landets allra rikaste valkretsar, en utveckling som antagligen bara kommer att fortsätta.
Om Donald Trumps (klumpiga) försök att styra in partiet på att tala mindre om sann konservatism och mer om "bortglömda amerikaner" sågs på med skepsis och motvilja 2016 så är det tydligt att entusiasmen vuxit så det knakar sen dess.
Tucker Carlson på Fox News leder ett av USA:s mest populära TV-program, och man behöver inte kolla länge för att se i vilken politisk riktning han är på väg. Marco Rubio tycks på sistone ha kommit på att fackföreningsrörelsens nedgång varit en katastrof för amerikanska arbetare.
Senator Josh Hawley talar argt om hur fabriksnedläggningar och frihandel förstört stora delar av Amerikas inland. Tidskrifter såsom The American Conservative ser idag återupptäckandet av en genuin konservativ klassanalys av samhället som en av samtidens viktigaste projekt.
En omvändelse under galgen, säger nog vänstern. Detta är säkert sant i många eller till och med de flesta fallen. Men oavsett skäl för omvändelsen kommer det inte att spela någon större roll för utvecklingen. Vad vi ser just nu är dramatiken hos politikens motsvarighet till stora klimatförändringar; även om de processer som värmer upp planeten sker i det tysta och under lång tid, så nås till slut en punkt där glaciärerna börjar rämna med ett enormt dunder och brak.
Den glaciär som föll ner i havet när Tories slog sönder Labours "röda mur" i norra England i ett enda svep kommer antagligen inte bli den sista av sitt slag. Vi bör komma ihåg att Theresa May, trots att hon idag inte ses som någon briljant partiledare, var den som faktiskt förberedde terrängen för Boris Johnsons stora skräll 2019.
Mycket talar idag för att Trump faktiskt kommer gå till historien som den amerikanska högerns Theresa May. Han öppnade kanske dörren, men det amerikanska tvåpartisystemets stora skräll ligger nog fortfarande ett par år i framtiden.
