Gott nytt skatteår! Om man ska leva utifrån de signaler som skattepolitiken sänder är 2020 året då du ska jobba en timme till, köra elbil, bo i Säffle eller Timrå, starta aktiebolag, anställa långtidsarbetslösa och forskningspersonal, spara pengar på ett ISK och sluta köpa plastpåsar. Bland annat.
Nu är det ju inte så många som gör sina livsval med i första hand skatterna i åtanke. Gott är väl det. Men det förtar inte det faktum att en av skatternas viktigaste funktioner är att påverka medborgares livs- och konsumtionsval – att vara handlingsdirigerande. Där man från statsmakternas sida tycker att det kanske är lite väl mycket att drämma till med ett förbud i lag, kan man välja att istället lägga på en straffskatt. Signalen skickas till medborgarna om vad som är önskvärt (eller ej önskvärt) beteende, och som en trevlig bonus får staten in en slant som kan bekosta offentliga åtaganden – vilket inte skulle ske vid ett förbud.
Dricka alkohol är ju inte bra att göra, i alla fall inte i för stora mängder, vilket säkert en del läsare erfar just denna dag. För att det även ska kännas i plånboken har staten, utöver moms, lagt på en särskild punktskatt på alkohol – för en normal flaska sprit utgör punktskatten drygt hälften av priset. 15 sköna miljarder kronor drar alkoholskatten in till staten årligen. Motsvarande punktskatt för tobak ger nästan lika mycket i skatteintäkter, omkring 13 miljarder kronor. Pekpinnar i pekuniär form.
Om punktskatterna på tobak och sprit är aningen dolda, inbakade i priset, så finns det fall där lagstiftarna har varit mer öppna med pekpinnarna. Ett sådant är bonus/malus-systemet för personbilar och lättare bussar och lastbilar. Fordon med låga utsläpp – bra, bonus – premieras med en utbetalning på upp till 60 000 kronor till köparen. Hittills i år har totalt 1,2 miljarder kronor betalats ut i sådana premier. Fordon med höga utsläpp – dåligt, malus – bestraffas med höjd fordonskatt de första tre åren.
Skattepolitiken har under 2019 präglats i ovanligt hög grad av just handlingsdirigerande, och så ser det ut att fortsätta 2020. Ett skäl till det är januariavtalet, som alltjämt (i alla fall när denna text skrivs) är grunden för regeringspartiernas samarbete med Centerpartiet och Liberalerna. En punkt i avtalet anger att en ”kraftfull” grön skatteväxling ska ske, där höjda miljöskatter växlas mot sänkt skatt på jobb och företagande. Totalt ska växlingen omfatta minst 15 miljarder kronor – en inte oansenlig ambition.
Miljöskatter är till sin natur handlingsdirigerande, eftersom deras syfte är att uppmuntra viss konsumtion och bestraffa annan konsumtion. Således har skatter nyligen införts eller planeras införas på engångsbärkassar av plast, andra engångsartiklar, elektronik och vitvaror (och snart även kanske skor och kläder) med vissa kemikalier, flyg, avfallsförbränning och kraftvärme. Skatter på fossildrivna bilar höjs i år, likaså trängselskatten i Stockholm.
En vanlig kritik mot gröna skatter är att de är en instabil intäktskälla för staten, eftersom de har som syfte att minska konsumtionen av det som beskattas – skatten eroderar sin egen skattebas. Klokt genomförd kan dock en grön skatteväxling ge flera positiva effekter. En punktskatt på något miljöskadligt kan användas som ”bryggfinansiering” i statsbudgeten för en skattesänkning med hög självfinansieringsgrad (till exempel sänkt marginalskatt på arbete). Intäkterna från punktskatten minskar över tid, men de beteendeförändringar som skattesänkningen medför leder samtidigt till gradvis ökade skatteintäkter. Reformen finansieras därigenom krona för krona, risken för överfinansiering minskar, det lönar sig bättre att arbeta och en positiv miljöeffekt har förhoppningsvis uppnåtts. Vem kan vara mot något sådant?
Problemet är bara att gröna skatteväxlingar ytterst sällan ser ut så här. Antingen utformas de gröna skatterna fel, eller så ”glöms” den andra delen av växlingen (de nyttiga skattesänkningarna), eller så förflyttas konsumtionen på ett sätt som varken ger intäkter från punktskatten eller någon positiv miljöeffekt. Det sistnämnda är vad som hänt med kemikalieskatten, eftersom konsumenterna helt enkelt börjat köpa samma varor via nätet från andra länder sedan skatten infördes, och det är något som regeringen nu kliar sig i huvudet om hur man ska åtgärda.
Det är inte bara med punktskatter som staten försöker styra konsumtionsval. Olika typer av reducerade skattesatser är en annan metod. 1 april utökas nedsättningen av arbetsgivaravgifterna för anställda som jobbar med forskning och utveckling, och 1 juli reduceras arbetsgivaravgifterna för att anställa personer som står långt från arbetsmarknaden. Sedan tidigare finns liknande reduktioner för gymnasieungdomars och äldres arbete, liksom för enmansföretag som anställer sin första medarbetare. Under 2020 kommer också en skattereduktion införas för boende i en del glesbefolkade kommuner.
Är dylika undantag och specialregler motiverade? I många fall handlar det om att sänka kostnader för svagare grupper – men det kan också handla om att stimulera i den andra änden, genom till exempel särskilda skatteregler för forskningspersonal, utländska experter, incitamentsprogram eller investeringssparkonto. Att införa en specialregel kan vara ett sätt att lätta på de problem som ett generellt högt skatteläge medför – eller att tillmötesgå en viss intressegruppering. Oavsett bevekelsegrunden för undantagen, eller deras effektivitet, medför de att skattesystemet blir mindre enhetligt och mer svåröverskådligt.
Detta för oss vidare till en annan punkt i januariavtalet, kanske den mest svårtolkade: att en omfattande skattereform ska genomföras under mandatperioden, med en stor mängd mål – vissa sinsemellan motstridiga – men utan tidsram. Sannolikt kommer ingen sådan reform att hinna genomföras under mandatperioden; kanske inte ens hinna påbörjas.
Utöver ambitionen om grön skatteväxling föreskriver januariavtalet ytterligare några specifika skatteförändringar: förenkling av skattereglerna för fåmansföretagare (3:12-systemet), utvidgning av rut-avdraget, nytt regelverk för mikroföretagande, förbättrade regler för personaloptioner, halverat kapitalkrav för aktiebolag (börjar gälla idag), sänkta arbetsgivaravgifter. Dessa mer specifika reformer är troligen mer prioriterade att genomdriva för partierna som ingått januariavtalet – i synnerhet C och L – än den omfattande skattereformen.
Vid stora skattereformer brukar en ambition vara att städa bland undantag, specialregler och nödlösningar i skattesystemet. Skattesystemet kan dock aldrig göras helt neutralt, oavsett hur många undantag och särregler som tas bort. Om staten ska få in pengar måste något beskattas, och smarta regeringar försöker se till att skatterna inte skadar ekonomin alltför mycket, eller gör medborgarna alltför upprörda. Således måste vissa aktiviteter eller tillgångar beskattas mer än andra, och därmed blir systemet inte neutralt.
Hur mycket påverkas då våra livsval av skatterna? Handlar man på taxfree istället för att köpa samma vara på Systembolaget, har skatterna haft en handlingsdirigerande verkan. För många företagare kan ett negativt skattebesked vid fel tidpunkt innebära knäcken för verksamheten. Om 50-60 procent av en löneökning försvinner i skatt, kanske man hellre förhandlar till sig några extra semesterdagar istället. Är momsen på husdjurens mat 25 procent i Sverige kanske man hellre köper den över nätet från Tyskland, där momsen är sju procent.
Exemplen kan göras många; vissa är mindre triviala än andra. På totalen är skatterna kanske inte avgörande – men inte sällan på marginalen. Väljer du bort plastpåsen nästa gång du handlar, om den kostar fem kronor i stället för två?
Patrick Krassén
Skattepolitisk expert på Företagarna