Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Dåvarande statsminister Stefan Löfven tillsammans med Li Shufu, Geelys styrelseordförande, 2017. I samband med med mötet skrevs även en avsiktsförklaring mellan Geely och Göteborg stad. Bild: Maja Suslin/TT
Dåvarande statsminister Stefan Löfven tillsammans med Li Shufu, Geelys styrelseordförande, 2017. I samband med med mötet skrevs även en avsiktsförklaring mellan Geely och Göteborg stad. Bild: Maja Suslin/TT

Håkan Boström: Så blev Kina en storspelare i svensk kommunpolitik

Kinesiska företag köper in sig i allt mer av svensk strategisk infrastruktur. Inte sällan spelar lokala och regionala politiska aktörer en roll för affärerna, något kinesiska företrädare tidigt utgick ifrån.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Det var 1986. Kina hade bara några år tidigare börjat lägga om sin ekonomiska politik. Nu skulle landets jättemarknad öppnas upp för den globala kapitalismen. Ostindiska kompaniets gamla hemstad – Göteborg – blev först i Sverige med att knyta ett kinesiskt vänortsavtal. Det blev inte heller med vilken ort som helst utan med Shanghai – med sina över 20 miljoner invånare ett av Kinas viktigaste finanscentra.

Det var en triumf för dåvarande kommunstyrelsens ordförande – Sören Mannheimer (S) – men än mer för vice ordföranden – Lars-Åke Skager (M). Han var under många år pådrivande för Göteborgs goda näringslivsrelationer till Kina. Skager var också den som åkte ned till Shanghai för att skriva under avtalet. Det undertecknades med ingen mindre än – Jiang Zemin – Shanghais dåvarande borgmästare och några år senare Kinas president.

Man kan diskutera betydelsen av Göteborgs vänortsavtal för den starka kinesiska industrietableringen i Västsverige på senare år. Enligt Skager har avtalet haft en avgörande betydelse. Göteborgs Stad har i varje fall inte sagt upp det, trots de senaste årens negativa uppmärksamhet kring Kinas brott mot mänskliga rättigheter.

Staden landade i stället i en typisk göteborgsk kompromiss. För två år sedan beslutade man att inte förlänga ett tilläggsavtal som ingicks 2003, men låta grundavtalet ligga kvar.

Göteborg var inte bara först utan är troligen den stad i Sverige som har det största ekonomiska utbytet med den auktoritära jätten i öst. Men Göteborg är inte ensamt om att våndas över sina Kinarelationer. I veckan presenterade Utrikespolitiska Institutets Kinacentrum – NKK – en rapport om svenska kommuners och regioners samarbetsavtal med Kina. Trenden är tydlig. Från en stadig ökning, med som mest nästan 50 aktiva samarbetsavtal 2017 har engagemanget vänt kraftigt nedåt de senaste fem åren. Ungefär hälften av avtalen har från svenskt håll antingen sagts upp eller lagts på is.

En viktig förklaring är gripandet av den svensk-kinesiske förläggaren Gui Minhai 2015 och de allt sämre relationerna mellan Sverige och Kina sedan dess. Men även uppmärksamheten av den skärpta repressionen i Kina under senare år har spelat in.

Svenska städer har sedan länge vänorter runt om i Europa. Men utanför kontinenten sticker Kina ut. Utbyten med regioner i Indien eller Japan är exempelvis sällsynta trots ländernas ekonomiska tyngd. Skälet är att kineserna själva aktivt tagit initiativ till regionala samarbeten. I Kina är politiska kontakter på regional nivå viktiga för den som vill göra affärer. Landet har en relativt decentraliserad ekonomisk-politisk struktur i kombination med en otydlig rollfördelning mellan privat och offentlig verksamhet. När Kina tog sig ut på den globala marknaden utgick man från att kontaktytor på lägre nivåer även kunde vara värdefulla i handeln med utlandet.

Det var inte helt feltänkt. Personliga politiska kontakter har visserligen inte samma betydelse för affärsuppgörelser här som i Kina. Sverige har också, inte minst genom EU-medlemskapet, blivit mer regelstyrt än på 1980-talet. Men politik och näringsliv saknar inte heller i dag beröringspunkter – både i samband med etableringar och genom det allt större inslaget av privata utförare av offentliga tjänster.

Kinesiska Geely kontrollerar som bekant Sveriges viktigaste fordonsföretag, Volvo, här i Göteborg. Kinesiska företag har via offentlig upphandling nyligen fått ansvaret både för att driva Stockholms tunnelbana och säkerhetskontrollen på Arlanda. Ett kinesiskt företag är den enskilt största ägaren av svensk vindkraft, ett annat var mycket nära att få etablera en djuphavshamn i Lysekil. Alltsammans strategiskt viktig infrastruktur.

Globaliseringen de senaste decennierna, där handeln med Kina varit något av en motor, har gynnat Göteborg, Sverige och inte minst Kina självt ekonomiskt. Men handel med auktoritära stater innebär inte nödvändigtvis att de blir mer som vi – och privat kinesiskt ägande i Sverige kan inte helt skiljas från ökat inflytande för den kinesiska staten.

Det innebär inte att vi ska avbryta alla relationer med Kina – vilket varken är önskvärt eller möjligt. Men som även rapportförfattarna från NKK påpekar behövs både en mer samordnad och genomtänkt strategi för det svenska umgänget med den kinesiska draken. Att säkerhetspolitik inte kan tänkas bort från den globala ekonomin borde vara uppenbart för alla i dagsläget.