Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bild: Ernst Henry Photography

Säkrare men otryggare

Synen på våld har förändrats sedan 1970-talet. Det märks inte minst i inställningen till terrorism.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Häromdagen råkade jag fastna framför en dramadokumentär om den ökände terroristen Ilich Ramirez Sánchez, mer känd som ”Carlos Sjakalen”. Sánchez var döpt efter Vladimir (Ilich) Lenin. Han var en ledande figur i de internationella terroristnätverk som spred skräck under 1970- och 1980-talen. Född i Venezuela och utbildad i Moskva blev han först anlitad av PFLP, en utbrytargrupp från palestinska PLO med säte i Jemen, för att senare ”frilansa” i branschen.

Den röda terrorismen på 1970-talet var i verklig mening internationell. Terrorgrupperna var inte sällan sammansatta av medlemmar från olika länder i Europa och Mellanöstern. Finansierade av Moskva, DDR eller olika arabstater. Måltavlan var ofta amerikanska eller israeliska intressen på olika håll och platser, men även rivaliserande grupper till terroristerna och deras finansiärer. Vad som framställdes som höga ideal dolde inte sällan krass maktpolitik eller rena vinstintressen.

Det som slår en är inte minst hur dåligt utvecklat säkerhetstänkandet var på 1970-talet. Carlos Sjakalen och en handfull andra terrorister kunde till exempel angripa ett OPEC-möte i Wien 1975 och kidnappa de samlade ministrarna. Terroristerna fick sedan fri lejd att flyga, tillsammans med sin gisslan, till Algeriet.

1970-talet var överlag flygkapningarna och gisslandramernas årtionde. I Sverige kapades till exempel en DC 9 på väg från Göteborg till Stockholm i september 1972 av kroatiska extremister. Planet tvingades landa på Bulltofta utanför Malmö. Kaparna begärde att de skyldiga för mordet på Jugoslaviens ambassadör i Stockholm året innan skulle friges, vilket också skedde. Både kaparna och de frisläppta mördarna fick fri lejd till Spanien.

I efterhand framstår 1970-talets beslutfattare lätt som naiva. De regelbundna eftergifterna till flygkapare i Europa ledde förstås till fler kapningar. Frisläppande av fångar i förhandlingar med terrorister hade en liknande effekt.

Handlade detta om en ovana vid samvetslösa våldsverkare? Säkerligen i viss mån. En annan tolkning är att toleransen för våld och utpressning generellt var högre. Våldet, den starkes rätt, var närvarande i vanliga människors vardag på ett helt annat sätt än idag. Terrorister, liksom bankrånare, kunde lätt få en slags stjärnstatus i pressen, även om det folkliga stödet för ”saken” var minimalt.

1970-talets terrorism var dessutom, åtminstone på papperet, begriplig. Den riktade sig mot specifika mål och hade tydligt uttalade motiv – inte sällan kopplade till olika nationella ”befrielserörelser” med socialistiska förtecken. Även teoretiskt fanns en acceptans för våld som en förlängning av den ”politiska kampen”.

Färre personer faller offer för terror i dagens Europa. Säkerhetstänkandet är mycket mer utbrett. Men den islamistiska terrorn framstår på ett helt annat sätt som ett existentiellt hot, något urskillningslöst som kan drabba vem som helst. Samtidigt är vi mer främmande inför våld generellt. Vi har blivit säkrare. Men knappast tryggare.