Kommunala bolaget Higab förfogar över långt över hundra fastigheter. Det är ingen underdrift att detta är lejonparten av Göteborgs byggnadshistoriska arv. Bolagets ansvar är att förvalta, nyttja och tillgängliggöra Göteborgs historia. Det är ett stort ansvar. Fastigheterna ska underhållas, bevaras och helst också inbringa en och annan krona så att verksamheten går runt.
Beståndet är skiftande och innefattar alltifrån Kallebäcks källa till Gamla Ullevi. Och allt däremellan. Fiskhamnen, Frölundaborg, Annedalsseminariet, Allégården, Angereds bussdepå och de snart färdigbyggda lokalerna för Kretslopp och vatten i Alelyckan är bara några av de fastigheter som Higab idag äger och förvaltar.
Det är kanske inte konstigt att en så enorm verksamhet också är rätt spretig. Här finns både arenor, gamla herrgårdar, minnesmärken, rena industrilokaler och kontor. Samt lite bostäder insprängt här och där. Bolaget har många krav på sig. Såväl av kulturhistorisk natur som rent vinstdrivande målsättningar. Konstnärer som hyr in sig i ateljéer ska samsas med företag, föreningar och andra vitt skilda gemenskaper. Kundkretsen är bred, deras krav olikartade. För att inte tala om betalningsförmågan.
I ett helprivat bolag hade en sådan mångskiftad mix blivit ett problem. Ansvarsfulla ägare skulle sannolikt sälja av och renodla verksamheterna. Det är en tumregel att bolag ska göra färre saker, men göra dem riktigt bra. Sprids en verksamhet ut alltför mycket så går fokus förlorat. Det är också ett av Higabs och, i förlängningen, Göteborgs stora problem. Vi äger tillsammans ett bolag som idag misslyckas på område efter område.
Låt oss börja med det ursprungliga uppdraget. Att förvalta och tillgängligöra Göteborgs historia. Hur går det egentligen med den biten? I Billdal finns idag den förut vackra Billdals herrgård med omkringliggande parkområde. Göteborgs Stad tog, vilket var vanligt under den tiden, över ägandet av fastigheten 1963. Den sista hyresgästen flyttade ut 2001. Sedan dess har huset och hela området förfallit ordentligt. Vad som var en kulturhistoriskt och estetiskt viktig plats har idag inte mycket kvar av sin forna strålglans.
Förstudiearbeten påbörjades visserligen 2014. Strategin var det inget fel på. Byggnaden skulle "bevaras och utvecklas med byggnadens och miljöns förutsättningar i centrum". Men mycket har det inte blivit av detta. Byggnaden har förfallit och en del av skadan är sannolikt, på grund av väntan, irreversibel. Genom åren har GP rapporterat om avsaknaden av någon som helst aktivitet som faktiskt säkerställer platsens långsiktiga överlevnad. En del arbeten har gjorts exteriört så att huset inte helt ska förfalla. Men det är otillräckligt. Ju längre förfallet pågår ju svårare, och dyrare, blir det att faktiskt återställa fastigheten till någon form av brukbart skick.
Mellan Kungsportsavenyn och Heden ligger det Dicksonska palatset. Ännu ett minnesmärke över den industriella revolutionens rikedomar och stadens framgångsrika handelshistoria. I slutet av 1960-talet bestämde sig stadsfullmäktige för att köpa huset. Det är således i stadens och göteborgarnas ägo. Men till vilken nytta?
Under 2018 användes huset, vilket GP rapporterade om, knappt en gång i månaden i representationsärenden (GP 4/4). Privatpersoner får inte hyra palatslokalerna. En vacker kuliss mitt i staden. Eftersom det saknas en organisation för att hyra ut till externa kunder så står fastigheten i stort oanvänd. Allmänheten kommer inte åt huset, oavsett ärende.
Vid Stigbergstorget återfinns det Gathenhielmska reservatet. Skapat under slutet av 1930-talet är det en unik miljö som minner om Göteborg innan gaturegleringens tidsålder då förstaden utgjordes av ett gytter av småhus. Det ståtliga Gathenhielmska huset vid torget har länge varit begråtet. Hur ska huset användas? Hur ska den förfallna trädgården, med anor från 1700-talet öppnas för allmänheten? Parken bakom huset används mest som en offentlig toalett, när det inte pågår drogförsäljning. Skadegörelse är vanligt.
Efter många vändor drogs ett planeringsarbete från Higab igång. Parken skulle kopplas samman med grönområdet som omsluter resten av kulturreservatet. Stigar skulle öppnas upp. Den populära krog- och nöjesverksamheten i Oceanen skulle dra nytta av en öppning till parken. Området skulle bli tryggare och tillgängligare och platsen skulle skryta mer om sin historia.
Det blev inte mycket av det hela. Förändringarna av parken överklagades då Higab ville avverka för många träd. Någon öppning för Oceanen finns ännu inte till parken. Och de många tankarna om hur trädgården skulle öppnas upp är fortfarande bara tankar.
Men det är inte bara utvecklingsarbetet av befintliga fastigheter som Higab misslyckas med, gång efter annan. Själva bevarandet av reservatet har under åren varit undermåligt. Vid något tillfälle var hantverkare på väg att frakta bort stenläggningen vid ingången. I Vegapojkarnas hus revs en vägg med originaltapeter från 1800-talet och ersattes med en modern gipsskiva.
Likadant var det i Kronhuset där golvet i ett av stadens äldsta hus var på väg att brytas upp. Dessa enskilda visar prov på att Higab ofta trampat snett i själva kärnuppdraget, att bevara och förvalta Göteborgs historiska fastigheter.
Det senaste och kanske mest välkända exemplet som fått fler att få upp ögonen för vad Higab ägnar sig åt är hanteringen av Feskekörka. Göteborgs kanske mest ikoniska byggnad. I en förstudie som lades fram vid årsskiftet föreslogs en investering på 102 miljoner kronor.
Det är inte en kostnad som Higab får tillbaka genom de nuvarande hyresgästerna. Alltså tvingades de att börja skissa på att "utveckla dagens koncept" till att bli mer lönsamt. Det landade i att "nya och spännande verksamheter" skulle tillföras. De befintliga hyresgästerna, det vill säga de som gör Feskekörka till vad det faktiskt är, en fiskmarknad, skulle behöva flytta på sig, även om det var temporärt.
Problemet är att Higab inte tycktes ha kommunicerat detta med hyresgästerna i fastigheten. Två timmar innan pressmeddelandet om planerna gick ut så skickades ett mail till handlarna, alltså de verksamheter som gör att Feskekörka är vad det är idag. Osäkerheten kring vad Higab egentligen vill med Feskekörka har skapat osäkerhet både bland göteborgare och handlarna
Fiskehandlarna och restaurangerna inne i huset kan inte bära kostnaderna av en omfattande renovering. Därför måste en renovering vara så sparsam det bara går. Annars påminner det om fastighetsägare som okynnesrenoverar för att kunna höja hyran ordentligt. Feskekörka är en speciell verksamhet. Dess butiker är inga kassakor. Men det är inte hyresinkomsterna i den löpande verksamheten som Higab bör betrakta som den största vinsten, det är vad själva byggnaden som resemål i sig innebär för stadens varumärke och karaktär.
Betydligt fler exempel kan radas upp. I slakthusområdet i Gamlestan står oanvända Higabkåkar i trist skick jämte välanvända privatägda kåkar ägda av fastighetsbolaget Klövern. Det är inget argument för att privat ägande och förvaltning av de kulturhistoriska fastigheterna alltid är att föredra. Men nog är det ett bevis för att det inte är själva husen som är hopplöst svåra att bruka utan Higabs totala oförmåga att nyttja beståndet.
Problemets kärna tycks vara att Higab har för många målsättningar som står i strid med varandra. För att ta ett återkommande exempel: Higab har som bolag fått ägardirektiv att ta ut "relevanta" hyror i enlighet med ägardirektivet från kommunen för att kunna följa aktiebolagslagen och konkurrenslagen. Samtidigt står det i ägardirektivet att bolaget "skall främja och tillgodose intressen för i huvudsak mindre företag och organisationer". Det är alldeles uppenbart att detta är två intressen som står i strid med varandra.
Inget av målen är i sig förgripligt. Kommunala bolag kan mycket väl ha som mål att vinstmaximera för att därigenom bidra till stadens ekonomi. Likaså kan en kommunal verksamhet ha ett mål som inte genererar kapital men ändock bidrar till stadens väl och ve. Det är när dessa två målsättningar ryms inom samma verksamhet som problem uppstår.
Hanteringen av de mindre föreningarna och konstnärerna är ena exemplet. Feskekörka det andra. Men sedan finns fastigheterna som hade kunnat ha renodlat vinstmaximerande verksamheter som idag helt saknar aktivitet. När Higab ska agera konserverande och främjande av stadens identitet och kultur trycker man åt hyresgästerna och i de fall då man faktiskt borde agera nyttomaximerande sitter man på händerna och låter kapitaltillgångarna sakta förfalla.
Higab måste renodlas. Vissa delar av det rent vinstdrivande beståndet bör sannolikt organiseras i ett helt separat bolag. En del fastigheter kan sannolikt säljas för att frigöra kapital och få in nya ägare, som till exempel Klövern i Gamlestan, som faktiskt vill och kan göra något av husen.
Att bara ändra på ägardirektiv och stuva om i organisationen kommer inte hjälpa. Problemen som nu uppdagas är varken nya eller en slump. De är symptom på bristande organisationsstyrning hos en verksamhet som sedan längre misslyckats med sitt viktigaste mål: att bevara vår gemensamma göteborgska kulturhistoria.
