Sverige och Finland har väldigt mycket gemensamt. Inte särskilt konstigt med tanke på att vi var ett land i över 500 år. De kulturella och språkliga banden förblev starka även efter den ofrivilliga bodelningen under 1800-talet. Något Finlands självständighet 1917 inte ändrade på. Det svenska intresset för Finland, liksom för övriga Norden, har dock varit svalt de senaste decennierna, trots att Finland är det enda landet i världen utanför Sverige med en levande svensk kultur och svenskspråkiga medier.
Söndagens val i Finland har således varit underbevakat. Det bjöd kanske inte på några revolutionerande överraskningar. Juha Sipiläs borgerliga regering var nederlagstippad. Den lämnade in sin avskedsansökan redan i början av mars. Problem med att genomdriva en stor sjukvårds- och regionaliseringsreform – med privatiseringar och decentralisering som bärande teman – skapade missnöje hos de finska väljarna.
Det lång tid för den finska ekonomin att återhämta sig efter finanskrisen. 2017 var första gången Finland hade en högre ekonomisk tillväxt än Sverige på nästan tio år. Det räckte dock inte för att rädda den sittande regeringen under det finska Centerpartiets ledning, partiet som blev valets stora förlorare.
Finlands politiska kultur skiljer sig märkbart från Sveriges. Landet har ingen tradition av blockpolitik. Det största partiet får enligt praxis uppdrag att bilda regering. I princip har de partier som velat ingå i regeringen kunnat göra det, även om något stort parti alltid stannat utanför.
Sannfinländarna (SAF) – motsvarigheten till Sverigedemokraterna – ingick till exempel efter valet 2015 i den nu avgående regeringen, tillsammans med Centerpartiet och Samlingspartiet (det senare motsvarar Moderaterna). Det var första gången SAF satt i regeringsställning. Partiet drabbades hårt av regeringsansvaret. Opinionsstödet halverades. 2017 ledde det till en revolt inom Sannfinländarna som även kom att splittra partiet. En mer hårdför falang under ledning av Jussi Halla Aho tog makten och lämnade regeringssamarbetet. Den gamla partiledaren, Timo Soini, och samtliga SAF-ministrar stannade kvar i regeringen och bildade till slut ett eget parti, Blå Framtid, som dock bara fick 1 procents stöd i helgen.
Vad kan vi lära oss av den finska erfarenheten? Till att börja med: Som svensk ledarskribent är det nästan pinsamt att behöva påtala det självklara: Finland har, lika lite som Danmark eller Norge, förvandlats till Törnrosdalen av att ha ett högerpopulistiskt parti i regeringsställning, eller som stödparti till regeringen. Den svenska debatten är i ett nordiskt perspektiv helt enkelt skruvad. Och det beror inte på att SD skulle vara värre än sina systerpartier (både Sannfinländarna och Dansk Folkeparti går inte sällan längre än SD) utan på att Sverige har en svagare höger i bred kulturell bemärkelse, vilket märks inte minst i den offentliga debatten.
En slutsats man däremot kan dra är att högerpopulistiska partier av Sannfinländarnas snitt förefaller ha svårt för att ta regeringsansvar. SAF lämnade i praktiken den finska regeringen även om deras ministrar blev kvar. Dansk Folkeparti har frivilligt valt att stå utanför regeringen i Köpenhamn trots att partiet fick 21 procent i valet 2015. Norska Fremskrittspartiet är härvidlag ett undantag, som en integrerad del av regeringen, men också det parti som skiljer ut sig mest från de övriga i och med sin mer borgerliga profil.
Erfarenheten som finns talar för att grundproblemet med de högerpopulistiska partierna i Norden helt enkelt inte är att de driver regeringar i en extremistisk riktning, utan att de är opålitliga och instabila när det kommer till att ta regeringsansvar.
Den borgerliga finska regeringen förlorade inte valet på sitt samröre med Sannfinländarna. Den förlorade på sin ekonomiska politik. Helgens valresultat lämnar dock ett ovanligt splittrat Finland efter sig. Trots framgångar för Socialdemokraterna, Vänsterförbundet och de Gröna räcker inte mandaten till en ren vänsterregering. Intresset för att samarbeta med Sannfinländarna har samtidigt minskat från de borgerliga partierna sedan Jussi Halla Aho tog över SAF. Den disputerade lingvisten Halla Aho anses bådde mer extrem och mindre folklig än företrädaren Soini.
Den finska författningen kräver dock en majoritetsregering. Så någon form av ohelig allians kommer det till slut ändå att bli som styr från Senatstorget i Helsingfors. Så likt, men ändå så olikt Rosenbad i Stockholm.
