Trots regeringens högt ställda ambitioner att uppfylla klimatmålen i Agenda 2030 och mer därtill, försvåras detta av andra delar av miljöpolitiken.
När EU-kommissionen lade fram (14/7) sitt klimatpaket innehöll det bland annat ett så kallat bensinstopp från år 2035. I praktiken ett förbud mot att sälja nya bensin- eller dieselbilar. Förslaget välkomnades av klimat- och miljöminister Per Bolund (MP), som dessutom framhöll att den svenska regeringen vill införa ett bensinstopp ännu tidigare än så.
Hur detta ska gå till i praktiken är dock svårbegripligt med hänsyn till regeringens övriga miljöpolitik. För att helt kunna fasa ut fossila bränslen hur fordonsflottan krävs alternativa drivmedel, av vilka elektricitet lär vara det centrala. Samtidigt hotas stabiliteten i det svenska elsystemet på grund av regeringens avoga inställning till kärnkraft.
Genom både stängningar av reaktorer och förhalning av tillstånden för långtidslager för använt kärnbränsle, håller kärnkraften i praktiken på att fasas ut. Att ersätta den med exempelvis vindkraft skulle dels kräva enorma ytor, dels skapa osäkerhet då det är helt beroende av väder och vind.
Regeringen har återkommande försäkrat att detta inte kommer bli något problem eftersom vindkraft i syd kan kompletteras med från vattenkraft i norr. Men samtidigt beräknas nästan all el som produceras ur Norrlandsälvarna krävas till den nya, lokala, klimatvänliga industrier. Framför allt kommer fossilfri stålproduktion – ett annat av regeringens paradprojekt – kräva enorma mängder el.
Även på andra områden driver regeringens politik åt olika håll. Nyligen nekades Cementa (6/7) att fortsätta bryta kalksten i Slite på Gotland. Ett beslut som kommer få enorma konsekvenser för svensk ekonomi då cementproduktionen i Slite står för uppskattningsvis 75 procent av all cement som används i Sverige.
Eftersom cement är ett grundläggande byggmaterial riskerar Sverige att drabbas av ett akut byggstopp (Tidningen Näringslivet 14/7). Branschorganisationen Byggföretagens vd Catharina Elmsäter-Svärd betonar särskilt effekterna på infrastruktur.
Inte minst kommer detta påverka regeringens planerade miljöåtgärder. Utan cement lär det exempelvis bli svårt att bygga nya vindkraftverk, vilka behöver en stabil grund, och ny järnväg såsom den planerade höghastighetsbanan mellan Stockholm och Göteborg.
Tyvärr har regeringen gjort lite för att säkra förutsättningarna att producera nödvändiga resurser - snarast tvärtom. I exempelvis direktiven för den pågående utredningen om en modern miljöprövning framhålls särskilt att existerande metoder ska fasas ut. Därtill ska helst så kallade ”gröna spår” kunna införas. Alltså att vissa ”miljöförbättrande” åtgärder ges förtur i handläggningen.
Regeringspartierna tycks vara oförmögna att inse de målkonflikter som finns kring miljöfrågor, liksom i alla politikområden. Önskan att alltid vara bäst i klassen på alla miljöområden leder i längden att verkligt viktiga klimatåtgärder får stå åt sidan.
