Vilket är det bästa sättet att föra fram en uppfattning när åsikten i fråga har svagt stöd hos folket? Gör den till en odiskutabel självklarhet under täckmanteln "mänskliga rättigheter". Lyft därefter frågan genom offentligheten som en naturlig del av "värdegrundsarbetet" eller strävan efter "inkludering", "mångfald" och "antidiskriminering". Alla är för mänskliga rättigheter, men det är inte säkert att alla är för alla de ideologiska inriktningar som lånar begreppet mänskliga rättigheter som utgångspunkt.
Det finns ideologi och så finns det överideologi. Ideologi är det som exempelvis utmärker riksdagens partier och deras politiska arbete. De gör politiska vägval utifrån en uppsättning ideologiska preferenser.
Överideologi är något annat. Det är uppfattningar och ställningstaganden som visserligen är ideologiska – både i sitt sätt att beskriva världen och vad som är önskvärt – men som inte identifieras på samma sätt som politikerna och partiernas ställningstaganden. Därför kan överideologier befinna sig "ovanför" den politiska debatten. Det är perspektiv som är så självklara att vi inte tänker på dem. Till skillnad från de olika ideologiska perspektiven i riksdagen behandlar vi överideologin som om dess principer vore naturlagar.
Att vinna val är en sak. Då får ett eller flera ideologiska perspektiv inflytande på bekostnad av andra. Men att få privilegiet att bestämma delar av överideologin är något helt annat och större.
Det råder en stor enighet om att politik och myndighetsutövning är, och bör vara, två vitt skilda fenomen. Makten utgår visserligen från folket och myndigheterna styrs, genom styrdokument och regleringsbrev, av regeringen. Men väl på vissa myndigheter går det, med lite kreativitet, att göra tolkningar av direktiven.
Detta uppfattas inte som någon form av ideologisk aktivism, snarare som självklara tolkningar av direktiven eller sådant som alla är eniga om. Ett tydligt exempel i svensk offentlighet är hur diskriminering och mångfald hanteras. Det råder stor enighet i Sverige om att diskriminering i rekryteringsprocesser inte bör förekomma. Det är dessutom reglerat i lag, det är förbjudet att diskriminera.
Men bakvägen smugglas kompletterande ideologiska ståndpunkter in. Och få andra har som SVT har i Sverige gjort sig medskyldiga till detta.
Sveriges Television AB får från regeringen ett sändningstillstånd som översiktligt reglerar bolagets verksamhet. I detta sändningstillstånd, senast utfärdat 2019 finns en skrivelse som lyder att programverksamheten ska "bedrivas utifrån ett jämställdhets- och mångfaldsperspektiv". Därutöver tillkommer kriteriet att programutbudet ska "spegla förhållanden i hela landet och den variation som finns i befolkningen".
Detta har översatts av SVT till att innebära att "Sveriges befolkning ska avspeglas i sammansättning av personal" vilket SVT:s ansvariga för "Sverigespegling", Seher Yilmaz (tidigare ordförande i organisationen Rättviseförmedlingen) konstaterade i ett inlägg på Linkedin. Vad som avses med den där mångfalden är inte svårt att lista ut.
"Sverigespeglingen" handlar oavkortat om att så kallat underrepresenterade grupper ska avspeglas i SVT:s sändningar och personalstyrka. Med detta menas varken fattiga, högersympatisörer eller landsbygdsbor. Detta understryks när man läser SVT:s HR- och kommunikationsdirektör Sabina Rasiwala som i ett inlägg tydliggjorde vad som som är utgångspunkten för sverigespeglingen: det handlar om frågor som främst rör rasism och minoriteter.
Men eftersom etnisk kvotering riskerar att klassas som diskriminering enligt svensk lag – då ingen hänsyn till ursprung får tas vid rekryteringsprocesser – så sorteras kvoteringen in under andra mer subtila rubriker som just "Sverigespegling" eller "inkludering". På så vis görs en flexibel tolkning av sändningstillståndet som landar i att man bejakar ett ideologiskt perspektiv som styr hur man ser på ojämlikhet och skillnader i samhället. Detta anses av SVT vara en fullkomligt opolitisk fråga.
Om man anmärker på att det perspektiv som SVT bejakat inte alls är värdeneutralt får man till svar från bolaget att kritiken handlar om "politisering" och "misstänkliggörande". Detta var Seher Yilmaz reaktion när Dagens Industris ledarsida häromåret skrev om hur strävan efter "inkludering" kunde sätta meritokratin ur spel vid rekryteringsprocesser.
I sitt försök att svara på DI:s kritik tipsade Yilmaz om en rapport, släppt av Länsstyrelsen i Stockholm med titeln "Vita privilegier och diskriminering". Hennes syfte var förstås att spela ned kritiken om att inkludering riskerar att bli täckmantel för en ideologisk kampanj. Rapporten utgjorde, menade Yilmaz, ett motbevis för den som tvivlade på att "arbetsmarknaden inte är likabehandlande".
Läser man den nämnda rapporten, som finansierades av Europeiska socialfonden och publicerades av Länsstyrelsen, så blir det däremot tydligt att en omistlig del av inkluderingsarbetet är att diskrimineringslagen från 2008 utökas. Förutom kravet på jämn könsfördelning ansåg rapportförfattaren att arbetsgivare ska åläggas att ha en jämn fördelning av "nationellt eller etniskt ursprung, hudfärg". De rekommenderade även att att sanktionsmöjligheter mot arbetsgivare som inte följer lagen "i dessa avsenden behöver skärpas".
Att lägga tyngdpunkten på "ras" och "vita privilegier" framställs här som ett neutralt forskarperspektiv. Det är sådan "världen är", "forskningen har konstaterat det". Men det perspektivet bygger på utgångspunkten att fördelning av resurser och positioner i samhället grundar sig i att vita både aktivt och omedvetet försvarar sina privilegier gentemot ickevita. Det är ett förhållningssätt som bortser från en stora mängd andra förklaringar till varför vårt samhälle ser ut som det gör.
Länsstyrelsen i Stockholm släpper ideologiskt präglade rapporter som sedan SVT använder som ett sätt att förkasta kritiken mot att "inkluderingsarbete" skulle vara ett politiskt perspektiv som borde diskuteras. De vill förstås fortsätta jobba ifred med något som i högsta grad är ideologiskt men som skickligt nog förpassats till överideologins domäner.
I demokratiska val kan medborgare välja och välja bort politiker. De kan, med sin röst, avgöra vilka ideologiska perspektiv som politiken ska vägledas av. Men medborgare har ingen direkt påverkan på överideologier vars spridning och tillämpning de bekostar genom skattesedeln. Överideologier formuleras indirekt.
De som förespråkar användningen av förment vetenskapligt begrepp som "vita privilegier", "vita rum" och en ständig betoning på hudfärg och etnicitet vet att det i offentlighetens ögon inte är okontroversiellt. De vet även att många inte alls betraktar dessa perspektiv som värdeneutrala analyser utan som genomideologiska utsagor. Därför sker opinionsbildningen för dessa perspektiv direkt gentemot myndigheter och deras anställda med hjälp av utbildningar och sakkunniga som ska förmedla perspektiven. Politisk förändring med hjälp av värdegrundens diffusa ramverk.
Framför allt borgerliga regeringar tycks ha varit lyckligt ovetande om hur överideologier byggs upp och vidmakthålls. Antingen har de inte brytt sig eller så har de helt enkelt inte tyckt att det är något att orda om. Förhoppningsvis inser den nuvarande regeringen den fulla innebörden av att det svenska statsskickets första paragraf är att all offentlig makt i Sverige utgår från folket.
LÄS MER: Det västerländska självhatet förblindar oss
Anmäl dig till Adams nyhetsbrev
Varför pratar vi om det vi pratar om? GP:s Adam Cwejman omvärldsbevakar och delar det som fått honom att tänka till.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
