Adam Cwejman: Ryssland börjar få slut på alternativ

Varken utnötningskrig med Ukraina eller energistopp till Europa tycks knäcka motståndet mot den ryska invasionen. Putin har målat in sig i ett hörn där enbart ett fåtal desperata valmöjligheter återstår.

Det här är en åsiktstext från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

ANNONS
|

Det finns inget skäl till panik. Upprepa den meningen tillräckligt många gånger i ett samtal och alla närvarande kommer att drabbas av panik. En person som inte verkar ha förstått den här enkla maximen är Leonid Pasechnik, ledaren för den ryska marionettstaten Luhansk. I ett tal till luhanskborna upprepade han att det inte fanns något skäl att oroa sig. Läget var, trots att ukrainska styrkor närmade sig hans eget område, under kontroll.

Sedan den ukrainska offensiven i Kharkivregionen, som befinner sig i nordöstra Ukraina på gränsen till det ryskockuperade Luhansk, inleddes har det varit febril aktivitet i de två utbrytarrepublikerna. Kreml hade storslagna planer på folkomröstningar som skulle leda till det, på förhand bestämda, resultatet att de ansluter sig till den Ryska federationen. Sådana planer får nu skrinläggas. Det är inte läge om de snart kan komma att befrias av den ukrainska försvarsmakten.

ANNONS

Ett av de största problemen för den ryska armén är bristen på manskap. Ukrainska styrkor har under Kharkivoffensiven rapporterat tunt bemannade försvarslinjer. Dessutom utgör en stor andel av styrkorna lokalt rekryterade ukrainare från Donbass.

Till skillnad från Ukraina som har mobiliserat en stor andel av sin befolkning sedan början av kriget har Ryssland, på grund av överdriven optimism, trott att det räcker med yrkesarmén och milisförband från utbrytarrepublikerna.

Men kriget har varit oerhört kostsamt för Moskva och en stor andel av den initiala invasionsstyrkan är nu satt ur stridbart skick. Kreml har därför sedan sommaren försökt mobilisera fattiga stackare från olika små centralasiatiska områden av Ryssland med hjälp av engångsbelopp och andra förmåner.

Nu dammsuger man dessutom fängelser efter rekryter som de kan locka med frigivning efter avslutad tjänst. Oavsett hur väl sådan rekrytering går handlar det om manskap som tränas snabbt och sedan kastas ut till fronten.

På grund av att landet alltjämt inte betraktar kriget som ett faktiskt krig utan som en "särskild militär operation" träder inte mobiliseringslagarna i kraft. Om Ryssland genomför en allmän mobilisering – något som både vore impopulärt och skulle framstå som ett nederlag – kommer det krävas lång tid, uppemot ett halvår, innan de färska rekryterna kan skickas till fronten.

ANNONS

Putin står därför vid ett vägskäl. Vad göra härnäst? Möjligheterna att ”växla upp” är få till antalet. Det mesta ur den ryska verktygslådan – bombningar, raketanfall, luftlandsättningar, massiv artilleribeskjutning – är redan prövat utan nämnvärda resultat. Ukrainarna ger sig inte. Zelenskyj fortsätter envetet att mana till internationell uppslutning bakom det ukrainska motståndet.

Kvar i den ryska verktygslådan finns dock taktiska kärnvapen. Det vill säga kärnvapen som kan användas på slagfält eller mot städer och infrastruktur. I början av kriget yttrades var och varannan dag hot om att utökat västerländskt stöd till Ukraina skulle vara skäl nog för taktiska kärnvapen. Men dessa varningar visade sig vara substanslösa. Ett tänkbart svar, om den pågående ukrainska offensiven fortsätter framgångsrikt, är att Kreml hävdar att ”de ukrainska fascisterna” hotar ryskt territorium och därför måste slås tillbaka med alla medel som står till buds – speciellt om de bägge utbrytarrepublikerna ansluts till Ryska federationen.

Ett sådant sista försvar skulle kunna vara en desperat sista åtgärd när alla andra valmöjligheter – inklusive allmän mobilisering – uttömts. Frågan är om vi inte börjar närma oss den punkten. Det har uppenbarligen inte gått att knäcka det ukrainska försvaret. Trots ett utnötningskrig som har pågått under hela sommaren.

ANNONS

Frågan är dessutom om det går att knäcka Europas vilja att stödja Ukraina militärt, ekonomiskt och politiskt. Tyskland har, trots skenande elpriser, lyckats både bunkra naturgas via andra köpare och samtidigt fortsätta skicka militär materiel till Ukraina. Krisen i Europa, bestående av höga energipriser och ökad inflation, är allvarlig och dagligen närvarande - men det tycks inte finnas någon återvändo nu. Europa har investerat för mycket i stödet till Ukraina och kommer att behöva bära kostnaderna av det vägvalet.

På sätt och vis gör det framtiden mer viss för Europas fria demokratier: Vi gav oss in i det här med målet att hjälpa Ukraina att framgångsrikt försvara sig. Det målet har till stor del uppnåtts. Det militära stödet under sommaren har gett tydliga resultat. Vi inser att oavsett vilka kostnader som våra länder – och befolkningar – uppbär så är det inget emot den kostnad som det ukrainska folket just nu betalar.

Anmäl dig till Adams nyhetsbrev

Varför pratar vi om det vi pratar om? GP:s Adam Cwejman omvärldsbevakar och delar det som fått honom att tänka till.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS