För en tid sedan uppstod en intensiv debatt kring det lämpliga i att två dragshow-artister – Lady Busty och Miss Shameless – skulle läsa sagor för barn i förskoleåldern på olika bibliotek i Sydsverige. Dragshow-artister är i regel män utklädda till kvinnor, så kallade transvestiter. De behöver inte nödvändigtvis identifiera sig själva med det motsatta könet. För barnen är ett par farbröder utklädda till tanter i sig knappast något märkvärdigt. Ändå har tilltaget väckt debatt. Till del beror det nog på att de här transvestiternas artistnamn bär sexuella anspelningar och att de även uppträder för vuxna. Men det är knappast hela förklaringen. Det som borde diskuteras är budskapet som framförs.
Sverigedemokraterna har som enda parti tagit ställning emot sagostunderna och även aktivt försökt stoppa dem. Ett stort antal offentliga skribenter har i stället tagit transvestiterna i försvar. Den allmänna opinionen är svårare att sätta fingret på, men det är ingen vild gissning att den är delad. För dragshow-artisterna har ståhejet inneburit gratisreklam, men även en del otäcka hot. Föreställningen fick ställas in i Olofström av denna anledning och i Trelleborg har den stoppats av SD-politiker i kommunstyrelsen och kultur- och fritidsnämnden (QX 13/12).
Det är lätt att avfärda hela den här historien som rent larv. En hel del av motståndet handlar om fördomar medan en stor del av dem som försvarat fenomenet främst tycks drivna av att vanemässigt markera mot SD, som å sin sida knappast missgynnas av uppmärksamheten. Den gamla vanliga politiska mediespiralen snurrar ett varv till och de inblandade har fått signalera till sina egna anhängare och kolleger. Men i botten finns faktiskt en viktig ideologisk fråga – en fråga om människosyn som får direkta konsekvenser inte minst för unga och utsatta människor. Ytterst handlar det om vår syn på individen och frågan är långt ifrån så självklar som man kan tro.
Den schweizisk-franske 1700-talsfilosofen, Jean-Jacques Rousseau, har skrivit in sig i idéhistorien för sina teorier om att människan till sin natur är god och att civilisationen, det vill säga det borgerliga samhället, fördärvar henne. Rousseau var på många sätt den förste normkritikern i modern tid.
I boken ”Émile eller om uppfostran” från 1762 går han till storms mot samtidens auktoritära uppfostran och förespråkar i stället barnets fria utveckling i samspel med sin mentor. Den unga människan ska inte pådyvlas föreställningar från familjen eller auktoriteter i det omgivande samhället utan finna dem själv i samspel med den omgivande naturen och med hjälp av sitt eget förnuft.
Den enda källtext som figurerat i dragshow-debatten är barnboken ”Jag är Linus, en pojke med snippa”, skriven av Camilla Gisslow och Klaudia Drabikowska. Duon Busty och Shameless uppger själva att de inte ”läst den på länge” men att det är en ”jättebra och viktig bok” (QX 28/11). Bokens budskap är i vart fall representativt för transrörelsen och går kortfattat ut på att du ska få vara den du vill vara och att omgivningen ska respektera det i stället för att utgå från förutfattade meningar. Den handlar om en biologisk flicka som identifierar sig som pojke. Det är här vi finner den ideologiska kärnan i dragshow-debatten. Rätten att få definiera sin egen identitet och könsidentiteten som konstruktion.
Könsdysfori kallas det med en medicinsk term när det egna biologiska könet inte stämmer överens med den egna könsidentiteten. För den som lider av könsdysfori är det förstås av stor betydelse för den psykiska hälsan att omgivningen accepterar den egna könsidentiteten. I ett tolerant och individualistiskt samhälle som det svenska är de flesta nog beredda att hålla med om den saken.
Men även med en individualistisk utgångspunkt finns det faktiskt omständigheter som komplicerar det hela. Den främsta är att vi inte alltid kan vara säkra på vår identitet. För vad innebär det att vara sig själv? Ska vi följa Rousseau – vilket det moderna väst i mångt och mycket har gjort – kommer svaret inifrån oss själva. Men ända sedan 1700-talet har kritikerna invänt att vår identitet i hög grad formas av omgivningen, vår uppväxt eller vår biologi, att vårt behov av normer är så stort att vi inte klarar oss utan dem och att när vi tror oss ha avskaffat normer så ersätts de bara med andra. Det här budskapet har inte bara framförts från konservativa vurmare av det bestående utan även från en hel rad läkare, psykologer och sociologer genom åren.
Karolinska sjukhuset i Stockholm stoppade förra året hormonbehandlingar för unga med könsdysfori som vill byta kön. Skälet var dels allvarliga biverkningar, men även kritik mot att vården inte tar sitt ansvar för att ett medicinskt könsbyte inte går att ångra (SVT 16/5 2021). Identitetsuppfattningen kan komma att ändras med tiden. Inte minst hos unga människor kan den vara oklar, ambivalent och tvekande och bejakandet av den unga människans idé om sig själv är inte alltid en välgärning.
Den stora majoriteten av dem som vill byta kön är flickor som vill bli pojkar. Antalet har på senare år ökat explosionsartat. 2008 fick 28 flickor i åldern 10–19 år vård för könsdysfori, 2017 var den siffran uppe i 536 (SVT 12/2 2020). Den progressiva – eller rousseauanska – förklaringen till detta är förstås att samhället blivit mer tolerant och fler öppet kan stå för vem de känner sig vara.
Professorn och överläkaren Mikael Landén vid Göteborgs universitet för fram en annan tänkbar förklaring: ”kulturbunden psykologisk smitta”, inte minst via de sociala medier som slog igenom under den här perioden. Det är ett vanligt fenomen inom psykiatrin att människor, speciellt unga, söker sin identitet i grupp och bekräftar varandra i sin ”annorlundahet” (Läkartidningen 11/10 2019). Till saken hör att över hälften av tonårsflickorna som vill byta kön har andra psykiatriska diagnoser och kan tänkas vara mer påverkbara än genomsnittet (SVT 12/2 2020).
Om Landén har rätt ersätts med andra ord samhällets normer med den nyfunna kompiskretsens på Internet. Tesen är en parallell till den diskussion som förts om politiska ekokammare och ”filterbubblor” på sociala medier.
Nu är det inte alla barn som upplever sig som födda i fel kropp som senare genomgår könskorrigerande behandling. Men många även i den här bredare gruppen mår psykiskt dåligt. Även utifrån ett individualistiskt och lyckomaximerande perspektiv är det svårt att bortse från att det faktiskt inte är givet att ett bejakande av transsexualism hos barn alltid leder till att de mår bättre. Exakt hur proportionerna ser ut är naturligtvis svårt att veta.
Att vissa barn faktisk är transsexuella och självfallet mår bättre i en förstående omgivning förefaller otvetydigt. Men det är intellektuellt ohederligt att förneka att det kanske inte gäller alla eller inbilla sig att det enda problemet är bristande acceptans för olikhet. Vad som ser ut som en tjugodubbling av ett fenomen på mindre än tio år kan faktiskt ha fler förklaringar än att fler har fått möjligheten att ”få vara sig själv”.
Visserligen riktades liknande argument mot ökad tolerans för homosexualitet tidigare – och det sker även i dag i andra delar av världen. Men en viktig skillnad är just att ett bejakande av den transsexuella identiteten hos många unga leder fram till en önskan att rent fysiskt byta kön, något som får helt andra konsekvenser än att som ung människa bejaka sin homosexualitet.
Att transdebatten rör upp sådana känslor beror ytterst på att den inte bara handlar om de transsexuella utan om vår människosyn generellt, om toleransens och individualismens gränser samt inte minst den mänskliga frihetens gränser gentemot vår biologi, det omgivande samhället och andra människor. Kort sagt ryms här de eviga ideologiska frågorna som alla bottnar i människosyn. Det som många har svårt att ta till sig är att det sällan finns några enkla eller givna svar på vad som är den rätta hållningen bortom slagorden. Frågan om vad det innebär att vara människa och vad det innebär att göra gott mot andra är komplex. Den insikten skapar en ambivalens som många av oss har svårt att stå ut med.
LÄS MER: Oansvarigt att låta barn byta kön
