Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Thatcher möter Reagan, 1992. Bild: Howard L. Sachs
Thatcher möter Reagan, 1992. Bild: Howard L. Sachs

Adam Cwejman: Ronald Reagan hade rätt

Trots Europas och USA:s samlade ekonomiska och militära styrka är det Putin och Ryssland som håller i den säkerhetspolitiska taktpinnen. Trump och Europas ledare borde lära av det förflutna.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Ryssland figurerar ofta i svensk press. Är det inte rapporter om påstådda ubåtskränkningar på svenskt farvatten så är det aggressiva flygvapenmanövrar. Skräcken för Putinregimen odlas med beredvilligt stöd från den ryska försvarsmakten som inte förpassar ett tillfälle att visa upp sin militära styrka.

Landet i öster är inte med något mått mätt en demokrati. Men om det är en renodlad diktatur är oklart. En mer precis beskrivning är auktoritär kleptokrati. Ett land där en liten elit nära presidenten Vladimir Putin berikat sig något enormt och styr landet med järnhand.

Ökade oljepriser har åter gett Ryssland en modest ekonomisk tillväxt och i Mellanöstern gick landet fram som en vinnare i samma stund som Donald Trump backade. Putins mål, att etablera Ryssland som en supermakt i närområdet och i Mellanösternstark har gått enligt plan. Ukraina befinner sig i ett lågintensivt krig och är splittrat. Putins nära förtrogne i Syrien Bashar Al-Assad har segrat medan västs allierade, kurderna, har lämnats vind för våg.

Putin kallade Sovjetunionens upplösning för ”1900-talets värsta geopolitiska tragedi”. Denna ”tragedi” innebar att strypgreppet som Sovjet haft på stora delar av Rysslands grannländer bröts. För övriga Östeuropa var det allt annat än en tragedi.

Sovjets upplösning skedde inte utan hjälp. Det krävdes en framsynt och orädd amerikansk president. Något liknande kommer behövas även idag om inte Ryssland, ostraffat och ostört, ska fortsätta dominera sitt närområde.

Fram tills 1981 styrdes amerikanska regeringar av en uppehållande (containment) utrikespolitisk doktrin. Tanken var att kampen med jordens andra dåvarande supermakt skulle vara indirekt och defensiv. Feg, skulle vissa nog kalla den.

Den uppehållande doktrinens framgångar var blygsamma. Med Ronald Reagan, som vann en övertygande seger i presidentvalet 1980, förändrades strategin fullständigt. Motståndaren skulle stressas till sammanbrott. När han valdes till president uttryckte Reagan självsäkert att målet skulle uppnås inom ett decennium. Han fick också rätt.

Det är värt att minnas hur världen såg ut 1981. Det var ytterst få som förutsåg att Sovjetunionen eller Warszawapakten skulle upplösas om bara några år.

Ett undantag inom politiken jämte Reagan var den dåvarande brittiska premiärministern Margaret Thatcher. Många år senare konstaterade hon att väst under slutet av 1970-talet ”höll på att sakta men säkert förlora mot Sovjet” om inget gjordes. Men likt Reagan insåg den brittiska premiärministern att diktaturen var en jätte på lerfötter.

Sovjetunionen var på ytan mycket stabilt i början av 1980-talet. Landet hade precis hjälpt sovjettillvända regimer till makten i bland annat Etiopien och Sydjemen. Oljeförsäljningen var då, likt nu för Ryssland, en källa till inkomster och stöd till lydstaterna. Gasledningar till Västeuropa hade precis öppnats. Sovjets militära överlägsenhet i Europa var total och västmakternas tidigare teknologiska försprång var nästintill utplånat. Sovjetunionens existens var ohotad.

Så varför föll Sovjetryssland?

Strategin från Reaganadministrationen gick ut på följande: Frihetsrörelsen i Polen skulle understödjas. Sovjets källa till billiga kreditlån skulle strypas. USA:s försvarsutgifter skulle öka exponentiellt med fokus på teknologiska försprång som gjorde Sovjets överlägsna numerär i stridvagnar och manskap omodern. Kostnaden för Sovjets proxykrig i tredje världen skulle höjas genom stöd till deras motståndare.

Insikten som drev allt detta var att rika marknadsekonomiska länder med diversifierade ekonomier hade något som Sovjet saknade: Ekonomisk uthållighet. De kunde slita ut Sovjet i en kapprustning.

Reagans doktrin borde vara vägledande även idag. Militär aggression är det sista som behövs. Likaså att odla skräck för Ryssland och dess folk. En militär kapprustning medelst konventionella vapen handlar om att öka kostnaden för Ryssland att företa aggressiva och offensiva handlingar mot sina grannländer

Därutöver bör den främsta ansträngningen läggas på att bryta västs oljeberoende. Rysslands ekonomi och styrka bygger i överväldigande grad på försäljning av olja och gas. Bryts oljeberoende kommer dessutom despotier som Saudiarabien, vars ledare den socialdemokratiska regeringen vanligen fjäskar för, också att tappa sitt inflytande.

Det är denna kombination av kapprustning och minskat oljeberoende, tillsammans med stöd till Rysslands svaga grannar, som på sikt förmår bryta Rysslands möjligheter att betvinga sitt närområde.

Dagens passiva doktrin påminner alltför mycket om den som Reagans föregångare, Jimmy Carter, utan någon framgång drev. Då, likt nu, förhindras en mer aktiv strategi av de som varnar för att inte reta Ryssland i onödan. Lärdomen från Reagan är att ingen despoti kan falla utan att dess demokratiska motståndare aktivt agerar.