Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Bild: Ernst Henry Photography

Adam Cwejman: Riktiga revolutionärer bryr sig inte om ordval

Det enklaste sättet för en proteströrelse att göra sig oviktig är att ägna sig åt banala symbolhandlingar.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Ett litet uppror då och då är lika nödvändigt i den politiska världen som stormar är för den fysiska, skrev den amerikanske landsfadern Thomas Jefferson i ett brev till vännen James Madison. Men, tillade han i samma brev: även misslyckade revolutioner, och dessa är i absolut majoritet, flyttar fram positionerna för den rörelse som driver dem.

Under de senaste veckornas Black lives matter-manifestationer (BLM) har många ställt sig frågan: Vad innebär detta och vart kommer det leda? Befinner vi oss i ett revolutionärt ögonblick i historien då allt kan förändras?

Framgångsrika revolutioner och proteströrelser kännetecknas av att de lyckas samla hela samhällsklasser i kampen mot en förtryckande övermakt. Mellan åren 1900 och 1917 pågick i Ryssland återkommande demonstrationer, politiska mord och uppror. Revolutionen 1905 var startskottet för den revolutionära socialismen som trots att den var splittrad och oense om metoderna hade ett tydligt mål: Att störta hela den befintliga samhällsordningen och införa ett helt nytt samhällssystem.

Sedan det tidiga 1900-talets omstörtande revolutionsdecennier har proteströrelserna i stora delar av västvärlden varit betydligt mer beskedliga affärer. Revolterna 1968 drog till sig entusiastiska studenter i mängder men lyckades aldrig på allvar lyfta in arbetarklassen. Under efterkrigstiden ser man i stora delar av västvärlden hur proteströrelserna börjar tappa sin förankring i bredare folklager. Socialdemokratisk reformism, demokrati, liberalism och marknadsekonomi löste många av de problem som 1800-talets revoltörer vände sig emot.

Den rörelse vi ser i dag i västvärlden präglas av ett liknande problem som 1960-talets proteströrelser - den samlar en begränsad mängd människor och dess mål är snarare värderingsbaserade än materiella. För även om dess budskap är progressivt drar metoderna åt symbolpolitiska hållet.

I ett samtal organiserat av Obama foundation förklarade organisationens namne, Barack Obama, kärnfullt problemet med yngre proteströrelser: De fördömer andra så hårt de bara kan, genom att märka ord och kasta anklagelser mot meningsmotståndare att de är "problematiska" eller kränker en eller annan grupp. Ett moraliserande som tidigare var förbehållna de som var gamla och höger är nu vanligare bland de som är yngre och vänster.

Har man inte som mål att välta en samhällsordning så verkar man inom den. Och det som både förekommit och följer i BLM-demonstrationernas kölvatten är delvis en sorts språkets puritanism. Det är inte kapitalets maktkoncentration som är relevant utan hur kapitalets tjänster (må de vara Twitter eller Netflix) skräddarsyr sina lönsamma tjänster.

Och detta har den nya vänstern gemensamt med gårdagens högerpuritaner. För dem var det viktigt hur kungen porträtterades, hur religiösa seder och traditioner upprätthölls. De intresserade sig för bildsättning och moral - inte för hur den ekonomiska ordningen såg ut.

Detta problem återkommer, gång efter annan, i modern social aktivism. Det är en konsekvens av att medelklassen sätter klorna i de sociala rörelserna samt att den tekniska revolutionen förenklat deltagande. Den omedelbara påverkan ett nätdrev eller en påverkanskampanj på Internet utgör kanske en sorts seger. Men förändras verkligen någons livsvillkor?

Djupt inne i Black lives matter-rörelsen finns det rimliga och egentligen väldigt enkla budskapet att rasism, oavsett form och uttryck inte hör hemma i ett civiliserat samhälle. Det är ett frihets- och jämlikhetsbudskap med bäring på resurser och ekonomi.

Men den aktivism som inte sällan syns och märks är inte dess jämlikhetsbudskap, utan dess moraliska och puritanska påverkan på ordet, bilden och samtalet. Det är Tv-serier som ska bort från strömningstjänster och några statyer som ska bytas ut. Lägg till detta de våldsamma elementen som ansluter sig till manifestationerna och den viktiga kärnan i budskapet riskerar lätt att komma i skymundan.

Riktiga revolutioner ber inte om lov innan de välter statyer eller smädar makten. De välter dem samtidigt med den samhällsordning som statyerna representerar. Därför är de också beroende av en folkmajoritet som är motiverad eftersom orättvisorna i samhället dagligen påverkar dem.

Ett revolutionärt avantgarde kan, som var fallet i Ryssland under tidigt 1900-tal, driva en fram rörelse framför sig. Men då behöver den lilla drivande klicken vara väldigt säker på vad den försöker uppnå - och folkflertalet måste vara tillräckligt missnöjda med den rådande ordningen. Idag är det inte lika säkert vad man vill uppnå, förutom att motarbeta rasism. Att förenas mot polisens övervåld och ogilla rasism är den enkla biten. Men sen då? Hur ska det nya samhället se ut?

Folkflertalet idag, inräknat merparten av minoriteterna i västvärlden, har det ändå hyggligt. De vill inte ha en fundamental förändring av samhällsordningen. En majoritet har inte fruktansvärda upplevelser av polisiärt bemötande.

Deras största problem är snarare brottslighet, arbetslöshet och en känsla av att samhällets rikedomar inte fördelas mer jämlikt. Och många orkar inte ta ställning mot den puritanska aktivismen eftersom den handlar om vilken garnering som ligger ovanpå samhället, inte vilken ekonomisk ordning som styr hela bygget.