På måndag förmiddag, lagom till helgens midsommarfirande, fattade Sveriges riksdag ett historiskt beslut. Statsminister Stefan Löfven (S) fälldes i misstroendevoteringen. Bakgrunden är Vänsterpartiets krav på att regeringen skulle lägga ner planerna på införandet av fri hyressättning av nyproducerade bostäder. Nu har Stefan Löfven en vecka på sig att bestämma om extra val ska utlysas eller om riksdagens talman Andreas Norlén ska påbörja samtal med partiledarna för att vaska fram nya regeringsalternativ.
Trots osäkerheten som nu följer av riksdagens beslut finns det tre tydliga insikter att ta med sig efter regeringens fall.
LÄS MER: Vänsterpartiets djupa identitetskris
Under mandatperiodens gång har Socialdemokraterna misstänkliggjort och insinuerat att oppositionen i Sveriges riksdag utgör en fara för landet. Nu i veckan har S-röster talat om hur ansvarslöst det är att försätta Sverige i regeringskris mitt i en pandemi, trots att regeringen i ett år låtit Folkhälsomyndigheten ta täten i striden mot corona. Men än mer häpnadsväckande är Stefan Löfvens tidigare anklagelser om att en eventuell M-regering med stöd av SD riskerar att föra Sverige i en odemokratisk riktning.
Det är uttalanden som för tankarna till illiberala regeringar i mindre demokratiskt utvecklade länder. Måndagens historiska riksdagsbeslut är ett kvitto på att sådan skrämselretorik inte fungerar för att skrämma oppositionen till passivitet eller lydnad. Den svenska parlamentariska demokratin går därmed stärkt ur detta.
Vänsterpartiets anslutning till de borgerliga partiernas och SD:s misstroendeförklaring mot Stefan Löfven har i praktiken också hjälpt Liberalerna tillbaka till borgerligheten och frigjort partiledaren Nyamko Sabuni från januariavtalet. Enligt Liberalerna var misstroendevoteringen nämligen ett underkännande av överenskommelsen som utgjort grunden för den rödgröna regeringen. Sabuni var därför tydlig efter omröstningen om att Liberalerna härmed ska verka för en ny, borgerlig regering.
LÄS MER: Är Annie Lööf redo att ingå i ett vänsterblock?
Slutligen, Vänsterpartiets principfasta ställningstagande för sin sakpolitik innebär förhoppningsvis en välkommen brytpunkt i svensk politik. De senaste åren har det parlamentariska läget, med regeringsalternativ som inte nått egen majoritet, nämligen låst fast sig vid enskilda partiers ovilja att samarbeta brett. Decemberöverenskommelsen kom till med hot om extra val och rädsla för SD-inflytande. Det innebar att de borgerliga partierna i Sveriges riksdag i praktiken frånsade sig uppgiften som opposition för att regeringen Löfven I skulle kunna regera.
Januariavtalet uppkom på liknande grunder. Det var inte någon gemensam sakpolitisk eller ideologisk samhörighet som förenade S, MP, C och L – utan motståndet mot SD. C och L tog det även längre och ville inte samarbeta med riksdagens ytterkantspartier överhuvudtaget. För S innebar detta att partiet avstod från klassisk socialdemokratisk politik till förmån för liberala, systemskiftande reformer som förändring av arbetsrätten.
Men det parlamentariska läget har ändå varit oförändrat. Regeringen Löfven har alltid varit beroende av stöd från Vänsterpartiet, trots att januaripartierna inte låtsats om det. Måndagens omröstning var en smärtsam påminnelse för landets socialdemokrater om detta enkla faktum. Vill de rödgröna regera kan de inte ignorera Vänsterpartiet. Det innebär också att de liberala krafter som vill samarbeta med S också måste vara ärliga mot sina väljare om att det innebär förhandlingar och kompromisser med krafter till vänster om S.
