Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Aleksandra Boscanin: Retoriska fulknep från kulturens makthavare

Makthavare inom kulturen försöker förklä politisk agenda till en fråga om ”universella” värden, för att i nästa steg anklaga de som är emot agendan för att motsätta sig dessa värden.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Långt ifrån alla ståndpunkter kan tillskrivas en politisk etikett. Det handlar till exempel om värden som jämställdhet, demokrati och allas människors lika värde. Vissa skulle kalla dem för universella värden. Oavsett vad man kallar dem är det värden som inte begränsar sig till någon specifik ideologi; i sak finns inga konfliktlinjer mellan höger och vänster.

Konfliktlinjerna tenderar att uppstå först när det gäller främjandet och spridandet av dessa värden; att säga att man är för jämställdhet är en sak, men hur samhället ska knuffas i en mer jämställd riktning och vem eller vilka som ska knuffa, det är något annat.

Att man är enig om att något är bra betyder alltså inte att det råder enighet om hur detta ska uppnås. I det debattklimat som råder är det nödgat att påtala självklarheter som detta. För det är inte ovanligt att den som inte är enig i frågan om hur och vem ofta blir bemött som någon som är emot jämställdhet, demokrati, alla människors lika värde och så vidare.

När Ola Wong uppmärksammade hur regeringen håller på att förvandla Sveriges museer till propagandacentraler orsakade det stor debatt (SvD 8/9). Det fick kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP) att påtala vikten av att ”värna museernas oberoende från politiken" (SvD 4/10). I en intervju i Dagens Media hävdade hon att ”Det jag har gjort inom kulturpolitiken hittills och kommer göra framåt, har varit med fokus att öka friheten för våra kulturinstitutioner.” (3/10).

Det är ord som inte överensstämmer med den faktiska riktningen för kulturpolitiken, något som påpekas av Johan Lundberg på Expressens kultursida (27/10). Där tar Lundberg upp publikationen ”Queer Kultur” från Kulturrådet, som är en statlig myndighet under Kulturdepartementet. Det är en publikation som ger uttryck för just den typen av ideologisk styrning som enligt Bah Kuhnke inte sker. Bland annat innehåller den förslag om hur kulturverksamheter ska kunna underställas ett ”intersektionellt perspektiv”.

Kulturrådets generaldirektör Staffan Forssell svarade, men utan att bemöta Lundbergs kritik i sak. Istället refererar han till FN:s konventioner om mänskliga rättigheter som fastställer att alla ska ha rätt till yttrandefrihet och att delta i samhällets kulturella liv. Vidare skriver han att “Mänskliga rättigheter ska inte förminskas till ideologisk styrning.” (Expressen 1/11).

Forssell insinuerar alltså att den som är kritisk mot den rådande kulturpolitiken också skulle vara emot mänskliga rättigheter. Det är en allvarlig anklagelse, särskilt för att komma från en generaldirektör. Att värna den fria kulturen är inte att reducera mänskliga rättigheter. Vad som däremot är allvarligt är att makthavare inom kulturen försöker förklä politisk agenda till en fråga om ”universella” värden, för att i nästa steg anklaga de som är emot agendan för att motsätta sig dessa värden.

Staffan Forssell är inte ensam om att använda sig av detta retoriska knep. När SVT fick kritik för skapandet av sajten Edit, som var tänkt som “en mötesplats på nätet för kultur- och samhällsintresserade unga vuxna” (och som numera är nedlagd), var tongångarna liknande. I en intervju i SVT:s interntidning, Vi på tv, bemötte programbeställaren Clara Mannheimer kritiken genom att dra mänskliga-rättigheter-kortet: ”Jag tycker att många av de texter som hittills publicerats handlar om identitet – vilket är högst relevant. Vem är jag? Hur blir jag sedd? Det kan jag inte se som vänsterfrågor. Det handlar om grundläggande mänskliga rättigheter och det tror jag både vänster och höger kan skriva under på.” (9/4 2015).

Att maskera sin politiska agenda så att det framstår som ett uttryck för ett universellt värde är inte bara ohederligt, det är också farligt, särskilt när det kommer från makthavare inom politiken och kulturen. Lyckas man etablera bilden av att vad som i själva verket är en politisk hållning skulle vara något allmängiltigt, som alla borde kunna skriva under på, blir det också svårare att ifrågasätta och kritisera. Nog är det strategisk smart, särskilt i ett land med en så stark konsensuskultur, men också skadligt för samhället och för kulturen.