Håkan Boström skriver om kopplingen mellan politik och kultur. Det är en intressant text. Han tycker att SVT i stort klarar kraven på opartiskhet när det gäller nyheter, men på ett ”försåtligt och subtilt sätt” påverkar publiken med underhållningsprogrammen. Hur då kan man undra?
När det gäller Melodifestivalen kan det vara intressant att påminna om hur alltihop började. Melodifestivalen är en förlängning av Eurovision, ett europeiskt fredsprojekt som startade 1956. Grundtanken var att ena ett splittrat Europa genom en gemensam sångtävling. Ambitionen att bidra till sammanhållning och gemenskap gick i arv till Melodifestivalen som föddes två år senare.
Vari ligger då det försåtliga, som Håkan Boström talar om? Är det själva syftet att skapa sammanhållning i den mörkaste vintern och få familjer att samlas tillsammans i tv-soffan? Eller är det hur programmet genom åren stått upp för inkludering och alla människors lika värde?
Under det senaste året har nio av tio i Sverige tagit del av något program från SVT varje vecka. Att SVT har kontakt med många är en förutsättning för att kunna spela en viktig roll i både vardag och kris. En undersökning från Novus visar att SVT varit den medieaktör som människor litar mest på när det gäller rapporteringen om coronapandemin. Breda program som Melodifestivalen har ett värde i sig, men gör också att fler upptäcker program som Utrikesbyrån, Babel eller Agenda. Detta har visat sig stämma även för hur publiken hittar program i SVT Play.
Till sist, om förtroendet. Enligt senaste SOM-undersökningen har 81% förtroende för SVT, den högsta siffran som någonsin uppmätts för ett mediebolag.
Det höga förtroendet kommer otvetydigt från SVT:s kompetenta nyhetsbevakning. Men alla människor, även de målgrupper som inte bedöms som kommersiellt intressanta, behöver också gemenskap, kultur och avkoppling. Det är motsatsen till försåtlig indoktrinering – det är att leverera på grundläggande mänskliga behov.
Eva Beckman, programdirektör SVT
***
Håkan Boström svarar:
Att alla människor behöver gemenskap, kultur och avkoppling äger naturligtvis sin riktighet. Melodifestivalen vänder sig dock knappast till grupper som ”inte bedöms som kommersiellt intressanta”. Det är själva urtypen för bred familjeunderhållning. Det kommersiella värdet är nog stort.
Uppfattningen att Mellon står för ett kommersiellt budskap var till och med skälet till att en uppmärksammad Alternativfestival anordnades på Gärdet i Stockholm 1975 av progressiva musiker.
Man behöver inte hålla med 1970-talsproggarna för att förstå att en TV-produktion som var tredje svensk bänkar sig framför har stor påverkan på befolkningen. Vari ligger då det försåtliga? Det handlar inte om någon manipulation. Men vi är helt enkelt mer mottagliga för påverkan när vi inte är inställda på att budskapet är politiskt.
Att kultur och underhållning har politiska dimensioner är inte uppenbart Men om man jämför ett svenskt underhållningsprogram med exempelvis ett italienskt, eller för den delen med ett historiskt program som Hylands hörna, så blir det tydligt att all TV-underhållning upprätthåller vissa ideal och normer.
Det har betydelse. Det har tidigare varit ett explicit argument för att Public Service skulle tillhandahålla ett alternativ till privata mediehus. I dag är det dels tveksamt om PS-bolagen tillhandahåller något sådant alternativ, dels har teknikutvecklingen gjort behovet av alternativ mindre då ett enormt utbud finns att tillgå digitalt.
Att PS-bolagen är skattefinansierade gör att det i varje del bör granskas om verksamheten uppfyller kravet på allmännyttig verksamhet. Att förmedla nyheter kan ses som ett sådant allmänintresse. Det är betydligt mer diskutabelt om, och på vilket sätt, det är statens uppgift att tillhandahålla underhållning eller folklig ”gemenskap” med allt vad det innebär.